Sorgen över barnbarnet blev till poesi
Hon är en av Nordens mest etablerade poeter. Men med nya Anteckningar fick finlandssvenska Tua Forsström börja om från början med skrivandet, berättar hon om diktsamlingen som skildrar sorgen efter ett barn.
Tua Forsström är först lite motvillig, hon vill helst inte låta sig intervjuas. Till sist går hon med på det ändå.
Så läser jag hennes nya diktsamling, Anteckningar – och tror mig förstå. Kanske tvekar hon om vad hon vill avslöja om innehållet? Hon bekräftar i ett mejl att det är så det ligger till, men tillägger: »Jag börjar inse att det inte är så farligt att prata.«
Och när vi nu väl träffas, i hennes lägenhet i utkanten av Helsingfors, betonar hon direkt, innan vi satt oss, att hon ångrar att hon har varit så försiktig i alla texter kring boken, som baksidestexten och i olika kataloger.
– Jag ville inte att det skulle stå vad det egentligen handlade om, säger hon.
I vardagsrummet, där vi slår oss ned, bildar några flyttkartonger ett litet torn. Ute tjuter vad som låter som den första rejäla höststormen. Tua Forsström flyttade hit till lägenheten under vårvintern, men var så uppslukad av det som blev Anteckningar att lådorna har fått stå ouppackade.
Den femtio sidor tunna Anteckningar är en djupt drabbande diktsamling, som skiljer sig från Tua Forsströms tidigare, även om hennes skildringar av djur och natur och precisa formuleringar känns igen. Det framkommer snart att den rör sig kring ett barn, Vanessa, och sorgen efter samma flicka.
»På bordet ligger granna kritor, sax och tejp
När hjärtat är sorgset förvandlas allt
vatten i världen
till tårar«
Det var om det barnets död som Tua Forsström först inte var säker på att hon ville prata. Hon fyller på med kaffe, tar sats, berättar om barnbarnet Vanessa som dog i leukemi, bara 9 år gammal, för tre år sedan.
– Jag var rädd att jag skulle lämna ut mitt barnbarn, att det skulle uppfattas som att jag utnyttjar Vanessas död. Nu känns den här boken som det viktigaste jag har skrivit.
– Efter att den kom ut i Finland önskar jag att jag hade varit modigare och förklarat tydligare från början. Men det handlade ju också om att det gjorde så ont.
Tua Forsström har i många av sina dikter sedan debuten 1972 återkommit till just förluster och förgänglighet. Fast det har varit en tematik i allmännare mening, konstaterar hon.
– Den här gången är det en specifik död och förlust. Det var ett existentiellt helt annat läge. På det viset känns den här så annorlunda allt annat.
Hur ser du på dina tidigare texter nu?
– Just nu är jag ointresserad av dem. De känns irrelevanta.
Tua Forsström var väldigt nära Vanessa, sitt enda barnbarn, och tillbringade mycket tid med henne. När dotterdottern dog förlorade Tua Forsström alla fästen i livet. Hon kunde inte skriva, tänkte att hon aldrig skulle publicera något igen, försökte bara överleva.
– Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv och avskydde hela tanken på att försöka arbeta med språket som förr.
Att som författare inte kunna skriva måste ha varit som ännu en förlust?
– Jo, det var det... Då är man helt utslagen, säger hon och vrider sina händer.
Efter något år började hennes förläggare undra om hon verkligen inte skrev på något. Tua Forsström förnekade det först. Men, hon hade en »jättesolkig« anteckningsbok, som hon klottrade i med en trubbig blyertspenna. Hon beskriver det som »primitiva, banala, schlagerartade« fraser, som »Jag älskar dig!« och »Kom tillbaka!«.
– Det var som små nödrop. Det var det enda språk som fanns kvar, säger hon och kryper upp i sin lilla soffa.
Flera av de där enkla raderna finns med i det som blev Anteckningar, som det desperata »Men vad ska jag göra med dina saker«. För förlusten har inte bara förändrat henne som människa. Hon har också tvingats bli mycket mer ödmjuk i förhållande till språket, och kanske även friare och modigare, berättar hon.
Eftersom förläggaren insisterade började hon gå igenom anteckningarna. Men hon hade tappat sitt omdöme, kunde inte avgöra om det kunde bli något. Så hon bad en vän och kollega om hjälp, frågade honom om grundläggande saker, som om det skulle vara punkt eller komma.
– Alla språkliga verktyg jag hade haft var så söndriga. Att skriva igen var som att lära sig gå på nytt. Det finns ju en bild av den ensamma poeten. Den nya, fantastiska erfarenheten var att människor kan hjälpa varandra, även med skrivande, säger hon och ler – som lättad – av insikten.
Som alltid i sin poesi är Tua Forsström i Anteckningar i dialog med andra författare, som den brittiske poeten W H Auden. Hon citerar det han en gång uttryckte, att dikterna inte kan förändra människan, däremot »tillåta oss att umgås med de döda«. Så upplevde hon det själv när hon skrev.
– Jag grät fruktansvärt mycket, men det kändes också som om jag kom närmare den lilla flickan. Den närvaron försvann när boken var klar. Jag hade svårt att lämna manuset ifrån mig.
Samtidigt, säger hon, är det bästa med Anteckningar att hon har kunnat tala om för Vanessa hur enorm kärlek hon har till henne.
– Jag menar »har«, inte »hade«. För även om det var tomt när boken var färdig har jag börjat tänka att vi kan välja hur vi har kvar våra döda i våra liv, det gör att det känns en liten aning ljusare nu. Och all den där kärleken – vi kan försöka ge något av den vidare, på enkla sätt. Finnas till för andra, hjälpa, och vara vänliga.
Tua Forsström
- Bor: I Helsingfors och i barndomshemmet i Tenala.
- Verk: Debuterade med diktsamlingen En dikt om kärlek och annat 1972. Några av de senare böckerna: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2012), Sånger (2006), Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997), Parkerna (1992), som nominerades till Augustpriset.
- Priser i urval: Pro Finlandia-medaljen (1991), Nordiska rådets litteraturpris (1998), Bellmanpriset (2003) och De Nios Stora Pris (2007).
- Aktuell: Med sin tolfte diktsamling, Anteckningar.
