Gränslös vänskap utmanar fördomar
Till drömmarnas land skildrar ett vibrerande möte mellan en romsk och en svensk tonårstjej. Med sin långfilmsdebut vill Victor Lindgren bekämpa rädslan för det främmande.
Victor Lindgren vill förmänskliga politiskt laddade frågor – ge dem kött och blod. I Till drömmarnas land har han försökt ”gå i en EU-migrants skor” och skildrar samtidigt den lilla bruksorten Holmsund, ett par mil utanför Umeå, där han är uppväxt.
– Jag försöker rannsaka mig själv och min omgivning. Vilken roll spelar jag och mina närmaste för hur människor från andra kulturer bemöts i Sverige i dag?
Under en pressträff för vårens svenska biopremiärer i Filmhuset i Stockholm beskrevs Till drömmarnas land som ”en Fucking Åmål för en ny generation”. Men den här filmen har en betydligt dovare ton – den är mer melankolisk, trevande och eftertänksam. Samtidigt ryms här en mörk och skev humor och viss filmpoesi.
Publiken får följa två unga kvinnor, 15 och 17 år. Sabina, spelad av Andreea Petre, har kommit från Rumänien till Holmsund tillsammans med sina bröder för att försöka få jobb. Vilket visar sig vara svårt. Hon möter Elin, spelad av Elin Marklund, som lever tillsammans med sin pappa, som inte förmår att tala om den sorg han bär på sedan Elins mamma dog. Både Elin och Sabina har redan haft det tufft i livet. Och de kommer snabbt varandra nära.
Det går lätt att tolka in en spirande kärlekshistoria mellan dem, men framför allt skildras deras relation som en intim vänskap – språkbarriären till trots.
– Jag vill visa att vi kan mötas över språkgränser och kulturella gränser om vi bara är öppna. Det klarar Sabina och Elin, men de vuxna i filmen klarar det inte alls, säger Victor Lindgren.
Han både skriver manus och regisserar, och lägger också mycket tid på rollbesättningen. För att få till en stark autenticitet vill han hitta skådespelare som har liknande erfarenheter som de rollfigurer de ska gestalta. Det var exempelvis viktigt för honom att samtliga romer i filmen spelas av personer med romskt ursprung.
Victor Lindgren jobbar nästan uteslutande med amatörskådespelare och låter gärna dialogen växa fram och förändras i samarbete med dem. I stället för att komma med egna sanningar vill han lyssna in
skådespelarna och deras erfarenheter.
– Det gäller att inte bara berätta om den politiska fråga man vill lyfta, utan att försöka göra dem man skildrar till hela människor. Då tror jag att den svenska publiken kan känna igen sig också i en romsk tjej. Då har filmen lyckats bygga broar.
Vi träffas på det kulturpolitiska konventet Folk och kultur i Eskilstuna, som Victor Lindgren besöker för att tala om hur glesbygd skildras i svensk film. Det görs ofta med stereotyper, tycker han. Hans egna filmer utspelar sig alltid utanför storstadsområdena, eftersom han vill bidra med ett genuint ”inifrånperspektiv” på den svenska landsbygden. Och i den här filmen blir rädslan för det främmande tydlig hos vissa av Holmsundsborna.
– Alla i filmen, oavsett om det är ortsborna från Holmsund eller Sabina och hennes bröder, delar en längtan efter en betydelsefull och bättre framtid. Det viktiga för mig är att man som publik ska kunna känna igen sig i båda grupperna. Jag försöker få publiken att tycka om alla karaktärerna och skapa förståelse även för sådana som rektorn. Annars blir det bara stereotyper och nidbilder.
Rektorn framstår som en lätt kufisk och komisk figur, som samtidigt är obehaglig. Hon vill väl men snurrar i väg i konspirationsteorier och ser hot där det inga finns. Det klassiska ”vi och de”-tänkandet.
– Det kommer att gå åt helvete om vi fortsätter att ställa grupper mot varandra, hitta fiender och syndabockar. En av vår tids absolut viktigaste frågor är hur vi ska lyckas leva tillsammans. Och hur vi ska klara av att bli en globaliserad värld.
I filmen hörs Sabinas berättarröst läsa en av Victor Lindgrens egna dikter, om hur ett vansinne hotar att ta över vårt samhälle: ”När det definitiva vansinnet drabbar kommer medicinerna inte längre verka. Era släktträd kommer välta. Det kommer bli tyst.”
Vansinnet står just för rädsla, säger Victor Lindgren.
– Denna rädsla förvrider oss, den hindrar oss från att tänka klart och den smittar av sig i våra slutna gemenskaper. Jag liknar det vid en folksjukdom.
Det har skett en förskjutning i Sverige i dag, menar han, från ett humanistiskt och solidariskt till ett mer individualistiskt och egoistiskt samhälle.
Samtidigt som han tycker att det är knepigt att tala om klassperspektiv, eftersom det är lätt att hamna i kategoriseringar, konstaterar han att klassklyftorna ökat i Sverige. Något han själv förklarar med en allt större tilltro till en ”högervriden politik”.
– Det skapar väldigt ofta andra klassens medborgare, som blir någon form av tjänare, och det handlar nästan alltid om invandrare eller migranter.
Victor Lindgrens historier handlar ofta om olika slags orättvisor, om hur grupper av människor marginaliseras. Hbtq-personer, flyktingar, barn.
– Jag har valt att rikta min blick mot dem vars röster inte alltid blir hörda, människor vars berättelser inte alltid blir lyssnade på. Jag försöker berätta deras historier på ett rättvisande sätt. Det är min drivkraft för att göra film.
Prisad för sin långfilmsdebut
Filmregissören och manusförfattaren Victor Lindgren har tidigare gjort åtta kortfilmer, bland dem Den blomstertid nu kommer som hans långfilmsdebut Till drömmarnas land delvis bygger vidare på. Filmen – producerad av Bautafilm, som Victor Lindgren är med och driver – hade urpremiär under Göteborgs filmfestival och går upp på svenska biografer 22 mars. Till drömmarnas land har vunnit Svenska kyrkans filmpris 2019.
