Kollektivroman från Nigers delta
Mina resor är alltid fyllda av läsning och mitt bagage är alltid fyllt med böcker. Just nu är jag i Rom, där jag nästan varje dag går genom det judiska ghettot. Kronärtskockorna ligger i vackra högar utanför restaurangerna och som vanligt är det kö vid den berömda kakaffären på hörnet.
- Esther kanske. av Katja Petrowskaja handlar om berättarjagets sökande efter sina släktingar. De fanns inte i ghettot i Rom, utan på andra ställen, längre österut, i förintelseläger i Kiev och Mauthausen. Det låter så förenklat att säga att man blir drabbad av litteratur, att bokstäver som blivit till ord på en boksida nästan kan få en att falla till marken, men så kan det verkligen vara. Kanske blir jag extra berörd av boken, eftersom jag går på den plats där judar för mindre än hundra år sedan sprang för sina liv. Petrowskaja är en ung kvinna, född på sjuttiotalet, och historien om hur större delen av hennes släkt försvann i olika förintelseläger ligger inte långt tillbaka i tiden. Hennes sätt att dokumentera och berätta om de små detaljerna i sökandet skapar stor magi i historien. (Norstedts, översättning Aimée Delblanc)
- De stora dammarna. av den nigerianska författaren Elechi Amadi tilldrar sig i några små byar vid Nigers delta. Det en annan tid, före västerländsk influens och kolonialism. I denna storartade kollektivroman förklaras i steg för steg hur krig kan uppstå. Små oförrätter blir stora och lösbara problem slutar i katastrof. Det som jag fäster mig vid är alla leenden och skratt som författaren ger till sina personer. Två byar strider om en fiskdamm och det är männens prestige som styr skeendet. Men undergången kommer slutligen från annat håll, när en efter en av byborna dör i spanska sjukan. Detta är en klassiker och myllret av människor och alla deras röster gör den till en riktig bladvändare, man vill aldrig sluta läsa. (Modernista, översättning Torsten Hansson)
- Trilogin. gav Jon Fosse Nordiska rådets pris 2015. Den består av tre korta romaner som är skrivna var för sig under lång tid. De blir tillsammans som en långsamt sjungen folkvisa, med ständiga omkväden. Fosse är en ofta spelad dramatiker och har nämnts som Nobelpriskandidat. Hans språk är alldeles eget, ibland som ett knapphänt talspråk. Den sorgliga berättelsen om Asle och Alida som vandrar fram genom ett kort gemensamt liv är så full av kärlek och något slags andlighet att man vaggas in i den, vill följa med, även om det är plågsamt och slutar illa. (Albert Bonniers förlag, översättning Urban Andersson)