Katastroffilm med hopp
Några år har gått sedan Othman Karim fick det där telefonsamtalet från sin pappa. Samtalet kom som en chock – och blev startpunkten för arbetet med hans nya långfilm »För kärleken«.
Människorna kämpar. Fyra liv vävs samman i Othman Karims berättelse. De passerar varandra: som bifigurer i varandras liv. De hakar i varandra, snuddar, påverkar. Små detaljer får ödesdigra konsekvenser, och den enda dag som berättelsen utspelar sig under löper obönhörligt mot en katastrof.
– Nästan allting kommer från mitt eget liv. Eller från människor som jag har omkring mig, säger Othman Karim.
Han tvekar inför att beskriva filmen som sorglig.
– Men antagligen är det så här jag ser på världen. Jag håller med om att det går åt skogen för många. Alla vill väl, och ändå går det åt skogen.
Människorna i filmen är pressade. Av stort och smått: alla har sin egen kamp. Någon sparkas från jobbet för att han plötsligt anses gammal och oattraktiv. Efternamnet Said förstör karriären, frun är otrogen, firman går dåligt och pengarna räcker inte till. Ungarnas kanin blir kvarglömd i skolan och pappa i Afrika kommer att få amputera benet om han inte får pengar omedelbart.
»Alla har samma basbehov«
Och nästan allt är självupplevt.
– Jag har hämtat det från sådant som jag sett eller varit med om, men jag tror att alla kan känna igen sig. Innanför huden är vi ganska lika.
Kanske är just det huvudbudskapet i filmen, säger han.
– Alla har samma basbehov: att få älska och bli älskade, att ha mat på bordet, tak över huvudet och att få höra till.
Det borde vara lätt, konstaterar han, och ändå är det så svårt. En massa fördomar ställer sig i vägen – och hindrar oss från att nå fram till varandra.
– Jag återkommer visst till frågor om identitet i mina filmer. Med min historia är det kanske inte så konstigt.
1974 flydde Othman Karim med sin mamma och sina syskon från Idi Amins Uganda – och landade i Uppsala. Han var fem år när Sverige blev hans vardag.
– Finnar och turkar och greker och jugoslaver hade ju funnits här. Men vi var annorlunda. Folk kom och höll på med mitt hår och gned på min hud för att se vad som skulle hända med färgen. Jag stack alltid ut. Men jag ville ju bara vara vanlig.
Och fortfarande brottas han med frågorna om tillhörighet. Likhet, olikhet och samhörighet. Alla hans filmer – den självbiografiska Uganda du fria, dokumentären Svenskjävlar och den prisbelönta långfilmen Om Sara – rör sig kring samma teman.
»Tickande« människor
I För kärleken befinner sig människorna i sina egna bubblor – och lyckas sällan nå fram till varandra. Där inne i bubblorna ökar pressen – »människorna tickar« för att använda Othman Karims ord – och till slut rinner det över. Det finns gränser för vad de klarar att bära inom sig.
– För mig hände det på Stortorget i Helsingborg, säger Othman Karim.
Ett bråk om en parkeringsplats, och en förare som i full aggression körde in i sidan på Othman Karims bil, fick adrenalinet att rinna till också i honom. Han tryckte gasen i botten och började köra efter gubben – som brände upp på trottoaren.
– Till slut lyckades jag lugna mig. Men det fick mig att fundera på vad som egentligen hade tickat i mig. Hur kunde jag, som ser mig som en lugn typ, plötsligt tappa kontrollen på det sättet?
Othman Karim började nysta. Och upptäckte att allting började med det där telefonsamtalet som han hade fått, från pappa i Uganda. Pappan behövde pengar till en operation, för att överleva.
– Det var en sådan chock för mig. Han hade aldrig tidigare bett mig om hjälp – det var ju jag som brukade vända mig till honom för hjälp! Och jag hade aldrig tidigare känslomässigt tagit in att han faktiskt kunde dö. Hur skulle jag få fram pengar? Svensk filmarbetare… vi är alltid fattiga.
Misstänkt för terrorism
Sedan hände allting slag i slag. Släkten lyckades skramla ihop summan – men när de skulle föra över pengarna stoppades de av företaget Western Union. Namnet Karim placerade släkten på listan över »misstänkta terrorister«.
– Det var hemskt. Jag hade kommit till en punkt i livet där jag kände mig som en välintegrerad jäkel. Så kom det här, som ett hån: »Det är du inte alls! Vi kan göra vad vi vill med dig! Inte med de andra, men med just dig!« kändes det som om de sa.
Det bagaget hade Othman Karim med sig till parkeringsplatsen.
– Vilka känslor! Frustration, ilska och besvikelse. Och jag började fundera: vad hade den där gubben i den andra bilen egentligen varit med om? Han är säkert också en god människa, som vill väl.
Därifrån växte manuset fram – och hela förloppet finns nu med i filmen.
Othman Karim säger att manuset, som han skrev tillsammans med Grace Maharaj-Eriksson, egentligen »skrev sig självt«. Lusten till berättandet kommer hemifrån. Redan som barn upplevde Othman Karim att livet är fullt av starka berättelser. Antagligen, funderar han, är det ingen slump att två av hans syskon är skådespelare och ytterligare en bror är regissör.
– Det var inte så mycket teve och radio hemma hos oss. Vi satt ofta och bara pratade. Några av mina allra lyckligaste minnen i livet är faktiskt sådana stunder. Både mamma och mormor var fulla av berättelser, om släktingar som varit med om något fantastiskt eller förskräckligt. Det var en väldig närhet i de där stunderna.
»Fortsätter ändå att kämpa«
Han tror att han kommer att fortsätta tampas med frågor om tillhörighet hela livet. Men i dag, med fyra barn, hus på landet och fötterna djupt ner i den skånska myllan mellan Landskrona och Helsingborg, tycker han att det känns hoppfullt.
– Det är det fina med att vara människa. Kanske är det därför jag också tycker att filmen är hoppfull. Man kämpar och det är hårt och man når inte alltid fram till varandra, men man fortsätter ändå att kämpa! Är inte det väldigt fint? Och väldigt mänskligt.
Bildtexter
Alla personerna i »För kärleken« drivs av kärlek. De vill egentligen bara älska och bli älskade, säger regissören Othman Karim. Men det är svårt för dem att mötas.
Othman Karim hade svårt att tro att det var sant när han fick reda på att storstjärnan Danny Glover, känd från Dödligt vapen-filmerna, tackade ja till rollen i »För kärleken«. På bilden till höger syns Othman Karims
alter ego i filmen: Moses Said, spelad av Peter Gardiner.
