»Goda gåvor« tar över
Inför julen ökar enskildas och företags givmildhet. Flera har slutat att ge vanliga julklappar till kunder och anställda. Pengarna går i stället till Stadsmissionen eller till andra goda ändamål.
Att följa Karl-Bertil Jonsson, den givmilde pojken som skapades av Tage Danielsson och Per Åhlin, är ett nästan lika populärt tevenöje på julaftnarna som Kalle Ankas jul. Initiativrike Karl-Bertil hade en pappa, varuhuschefen, som inte var särskilt förtjust i sonens tilltag att skänka en smula glädje till dem som hamnat på livets skuggsida. Egoismen lyser till en början ur den fryntlige köpmannens anlete.
I dag skulle möjligen rollerna vara ombytta. Köpmän, företagare, varuhuschefer, ja, arbetsgivare överhuvudtaget, väljer allt oftare att avstå från gåvor till sin personal och i stället skänka pengar till förmån för något gott ändamål.
Det bekräftar både Helene Brembeck, professor i etnologi i Göteborg, och Maria Bergman Kosinski på Stadsmissionen i Stockholm, som dessutom kan intyga att arbetsgivares inställning inte bara gäller förhållandet till de anställda.
–I stället för att ge sina kunder presenter väljer företag att skänka pengar till Stadsmissionen. Den trenden ökar för varje år, säger Maria Bergman Kosinski.
Tveklöst dominerar privata arbetsgivare bland donatorerna.
–Det är inget tryck från den statliga sidan. Jag vet inte varför. Där är kanske budgetarna mindre, säger Maria Bergman Kosinski, som är ansvarig för Stadsmissionens företagssamverkan.
Kylan påverkar
I samhället som helhet ökar givmildheten tydligt i november och december, enligt Maria Bergman Kosinski:
–Människor börjar kanske tänka på de utsatta den tiden på året, säger hon.
Förra julen lyckades Stockholms stadsmission samla in 9,5 miljoner kronor. 1,8 miljoner kom från företag och ett par veckor in i december i år är den summan på väg att överträffas.
Tänker vi på de hemlösa när det blir kallare?
–Ja, möjligen.
Eller är förklaringen att det blir varmare?
Ja, professor Helene Brembeck är övertygad om människors bevekelsegrunder för att skänka har att göra med engagemang för klimatet och växthuseffekten. Varken etnologiska institutionen eller Centrum för konsumtionsvetenskap i Göteborg, där hon är forskningsledare, har gjort några studier kring arbetsgivares och privatpersoners givmildhet, men rön från närliggande forskning tyder på ett ökat miljömedvetande bland konsumenterna sedan två, tre år tillbaka.
–Människor säger att de letar efter ekologisk märkning och vi vet att många engagerar sig i klimatfrågorna och försöker leva klimatsmart.
Har vad de behöver
Det finns också en mer praktisk förklaring till att arbetsgivare väljet bort traditionella julklappar och väljer att till exempel plantera ett träd i Afrika. De anställda har redan allt vad de behöver och blir inte tillräckligt glada över ytterligare en bordskniv.
–Åtminstone gäller det i min värld. Men jag är medveten om att det kan vara annorlunda i tillverkningsindustrin och på små företag, där människor blir ledsna om de inte får matkorgen till jul.
Maria Bergman Kosinski tror snarare på CSR som en uppenbar faktor bakom företags empati.
CSR, corporate social responsibility, anammas av allt fler svenska företag, inte bara företag inom amerikanska koncerner. Medan ansvaret för den gemensamma välfärden i USA vilar på arbetsgivare, försäkringsbolag, kyrkor, föreningar, stiftelser och enskilda mecenater och sponsorer, har CSR i Europa andra incitament, i första hand företags strävan efter gott anseende, goodwill.
–Men det är roligt att så många ringer och hör av sig utan att vilja ha något tillbaka, säger Maria Bergman Kosinski. Alla är inte angelägna om att få sina loggor eller företagsnamn exponerade i olika sammanhang.
Att utveckla en empati utan tanke på egen personlig vinning är en förmåga som författaren och journalisten Göran Rosenberg analyserar i sin bok Plikten, profiten och konsten att vara människa (2003). Efter en oförglömlig scen där en ung manlig sjuksköterska håller Rosenbergs döende svärfar i handen resonerar författaren kring vad som får oss göra saker och ting, och undvika annat. Så här ringar han in det som brukar kallas människans samvete:
»När vi följer vårt samvete tänker vi inte med huvudet eller slår i en lagbok utan lyder en inre röst, vilket tyder på att samvetet är kopplat till våra känslor och inte till våra kalkyler. Vi följer inte vårt samvete av tvång utan av böjelse. När vi säger att vi måste följa vårt samvete så är det ingen annan som tvingar oss än vi själva.«
Mest etikett i dag
Och var det inte precis det som vägledde Karl-Bertil Jonsson? Samvetet fick honom att paketera om de välsituerades julklappar till gagn för de fattiga. Dessa blev glada och om Karl-Bertil, och även hans fryntlige fader, fick en smula året runt-goodwill på köpet, så var det aldrig avsikten från början. Jag ringer upp Per Åhlin, tecknaren bakom Karl-Bertil, och får ta del av en skeptisk hållning gentemot företagens givmildhet:
–Det är nog mer trend än ideologi. Jag tycker att det där med solidaritet är mest en etikett, jämfört med det som Tage Danielsson stod för. Den värme som fanns hos Tage, också när han var sarkastisk, är svår att upptäcka i vår tid.
