Fredrik Sahlin: Vilsen i Versailles

KULTUR: FILM2006-11-07

Jag sitter i en biograf i Bryssel och ser den amerikansk-brittiska filmatiseringen av den mycket franska romanen Parfymen – och slås av den visserligen banala men efterhängsna tanken att det måste te sig udda för belgarna i salongen att höra det franska grannfolket tala engelska. Vi i Sverige är förskonade från just den aspekten av den amerikanska kulturockupationen (inte för att vi har mer råg i den nationella kultur-ryggen, utan för att jänkarna ännu inte funnit vår historia filmvärdig) men visst skulle det klinga en aning falskt att exempelvis höra Gustav Vasa tala släpigt Texas-mål.

Fransmännen är vid det här laget luttrade och släppte till och med in regissören Sofia Coppola i det heliga Versailles för filmen om Marie Antoinette. Coppolas intention är att visa att den (ö)kända drottningen under alla juveler och bakelse-citat minsann var en vanlig vilsen tjej. Vilket visserligen lyckas, men bara till den grad att Marie mer framstår som en amerikansk ungdom av

i dag, än en fransk från i går – och slottet mest påminner om en mycket prålig high school. Produktionen är dock stor, välsnickrad och njutbar. (Bio 17/11).

                                       •l•

Amerikansk film utnyttjar som bekant inte bara sitt självsvåldigt tillskansade tolkningsföreträde på europeisk historia, det finns även filmare som vill ta pulsen på den egna, nutida nationen. Två av höstens mest angelägna titlar jobbar i den traditionen. Dels Shortbus, dels Little Miss Sunshine.

Den senare berättar om den lätt dysfunktionella men ändå sammansvetsade familjen Hoover som korsar kontinenten i folkabuss för att låta den 7-åriga dottern ställa upp i en skönhetstävling. Förutom strålande skådespeleri bjuder denna udda roadmovie på en underhållande och lågmäld, men ändå slagkraftig attack på ett framgångsfixerat samhälle. (Bio 23/11).

                                         •l•

Shortbus, i sin tur, är ett unikum. Här är det nämligen fråga om full frontalkrock med den goda smaken från första sekund. De tre synnerligen närgångna och utdragna sexscenerna som inledningsvis klipps samman får den svenska nakenheten (på 60-talet) att framstå som rena Bolibompa. Inledningen är spekulativ, den vill skaka om och chocka oss – och samtidigt lägga ut premisserna: den som här inträder ska inte hysa några illusioner om att få se en sminkad bild av verkligheten. Sexet återkommer med jämna mellanrum, men inte med samma sprängkraft; nu mäktar alla vi, som inte lämnat biografen, koncentrera oss på en intensiv historia om relationer, längtan och kärlek, ja, det mänskliga varat, helt enkelt. (Bio 23/11).

Apropå Bolibompa så har två gamla klassiker från barn-tv:s ungdom just haft nypremiär på dvd: Kråkguldet och Kullamannen. Det finns en opportun samstämmighet om att Vilse i pannkakan gav en hel generation ångest, men det är en efterhandskonstruktion. Det som verkligen gav oss sömnstörningar var nämnda barnthrillers. Släng ut My Little Pony ur barnens sektion av dvd-hyllan och lämna plats för de

gamla karaktärsdanarna.

Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist. Han tipsar om film och dvd i ST Press

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA