Fredrik Sahlin: Matinéhjälte på jakt efter sig själv
Det ska vara gamla farsor nuförtiden. Den av livet och en rumlande tillvaro tilltufsade mannen, som plötsligt inser att livet består av annat än den ständiga framåtrörelsen. Han som söker de barn som han först inte visste att han hade.
Som av en händelse har de mest framträdande bland 80-talets postpunksfilmare nu valt att berätta utifrån samma tema. Dels Jim Jarmusch, som gjorde det i Broken Flowers (som nyligen kom ut på dvd – rekommenderas starkt), dels den gamle anglofile germanen, Wim Wenders, med sin Don’t come knocking.
Här får den avdankade matinéhjälten Howard (Sam Shepard i ständig tillbakalutning) en dag nog och lämnar filminspelningen för att söka upp sitt förflutna och hitta sig själv. Banalt, kan tyckas, jo visst, men ändå stillsamt engagerande på ett sätt som Wenders inte varit på länge.
Berättelsen är också i sin enkelhet mer än bara en mans historia, och kan med fördel tolkas som att Wenders ser att en ny tid är kommen – en tid som kräver mer av män än att de kan rida snyggt in i solnedgången – och därför vill lägga patriarkatet på terapisoffan. Eller varför inte se filmen som en allegori över ett land, USA, vars ledare kör sitt eget race och har tappat kontakten med sina undersåtar. Hur som helst: stämningsfull och tolkningsvärd. (Bio 7/4)
I den svenska dokumentären Vikarien står en annan fostrande figur i centrum: Läraren. Max har minst sagt problem med sin niondeklass i Hallonbergens skola utanför Stockholm. Max kämpar, brinner för förändring, ja, han erbjuder till och med privatlektioner i hemmet för behövande elever (vilket i princip verkar gälla hela klassen). Men ideal och gediget arbete ger föga effekt i en klass, och i en skola, som fullständigt har tappat alla ambitioner.
Kaoset är, så långt in i filmen, så totalt att mina sinnen förmörkas och jag börjar skissa på ett upprop för att lägga ned hela skolsystemet. Möjligen även avskaffa tonåringen som sådan. Men Max går en annan väg och bjuder, i hopp om att få bukt på eländet, upp sin gamle lärare Folke från Lund – som genast anländer i sin veteranbil. Banan är krattad, det går ett sus genom publiken: Vem ska knäckas först, old school från Skåne, eller en niondeklass insamlad från hela världen? Nej, det ska inte avslöjas här, men så mycket kan sägas att verkligheten inte alltid överträffar dikten. (Bio 31/3)
•l•
Kaos råder utan tvekan också i brittiska Tristram Shandy: A cock and bull story. 1700-talsromanen som inte kunde filmas har nu alltså blivit film, eller kanske snarare mediaragu. Det här är nämligen låtsad dokumentär om en låtsad dokumentär, mixad med kostymfilm och dokusåpa. Ungefär. Den mångsidige och produktive Michael Winterbottom (i vår också aktuell med The road to Guantanamo) firar helt enkelt fullständig orgie i olika berättarlager. Uppfinningsrikt och underhållande. Och det blir absolut inte mindre roligt av att Steve Coogan gör titelrollen – och titelrollens far. (Bio 21/4)
