Främmande typer
Sverige är bäst i världen på att behandla främlingar påstås det. En ny bok skjuter den myten i sank.
När jag var liten bodde det en kille, ett par år äldre än jag, några kvarter bort på gatan. Han var tattare och åt tandkräm, sades det. Jag visste inte vad som menades med tattare och har nog inte vetat så mycket sedan heller. Mer det var något dåligt.
Och jag är inte ensam om okunskapen. Tattare är den nedsättande benämningen på dem som kallar sig resandefolket.
Christian Catomeris berättar i sin bok Det ohyggliga arvet om hur det svenska samhället betraktat »tattarna« och vilka »åtgärder« som rekommenderats mot den »samhällsfara« som de utgjort med sin påstådda opålitlighet, inställsamhet, brutalitet, lättja och sitt råa, fräcka och otämjda uppträdande.
En hel filmgenre handlar om tattarnas liv, om deras konflikter med bofasta, hederliga bönder, om mord, stöld, våldtäkt och om hur de lättfotade tattarflickorna hotar moralen i samhället.
»Tattarbanden en landsplåga, som måste oskadliggöras« (Skånska Dagbladet 1923), »Tattarplågan kostar 10 miljoner om året« (Dagens Nyheter 1935), »Tattarna i Jönköping har alltid varit ett besvärligt problem« (Smålands Folkblad 1948 sedan en järnrörsbeväpnad »vit« mobb attackerat tattarbefolkningen flera kvällar i rad), kunde man läsa i tidningarna.
Vägen till steriliseringskliniken var kort.
Löjeväckande – och förfärande
Boken handlar inte bara om tattare. Christian Catomeris går grundligt igenom det svenska förhållandet till Främlingen – den som inte är som »vi« – från medeltiden till idag. I väldokumenterade kapital behandlar han i tur och ordning beskrivningen av och inställningen till afrikanen, finnen, orientalen, samen, tattaren och zigenaren.
Det är en avslöjande historia om hur vi tagit oss rätten klassificera, benämna och bedöma andra. Dessa »andra« visar sin underlägsenhet i vad de saknar i jämförelse med oss. Riktiga hus, skor, kristen tro, kläder att skyla sig med, förstånd... Christian Catomeris exempel är många. Ibland löjeväckande och ibland så hisnande förfärande.
De var toleranta på ytan
–Jag hade aldrig lagt ner så mycket arbete på boken om historien inte berört mig så mycket personligen, säger Christian Catomeris själv.
Han tillhör en grekisk-italiensk släkt som utvandrat till Frankrike varifrån hans pappa flyttade till Sverige.
Det började i barndomen. Eftersom Christian Catomeris inte är så mörk som sina släktingar fick han ofta höra det som inte var menat för »främlingarna«, skriver han i inledningen av boken. Människor som var toleranta på ytan visade upp sina rätta jag. Det började på barndomens lekplatser och fortsatte genom livet fram till de medelklassiga mediearbetsplatser han kom att beträda i vuxenlivet.
–Det sades att fördomarna berodde på att »folk var ovana vid invandring«. I stället hänger de ihop med de nedärvda synsätt som jag behandlar i boken, säger Christian Catomeris.
Det går att följa från medeltiden. Beskrivningar av afrikaner från 1600-talet innehåller samma slags främlingskap inför dessa människor som skämtteckningar vid förra sekelskiftet och Jappreklamen och driften med doktor Alban idag.
Vurmen för det exotiska
När vi inte hyser agg, föraktar eller hatar med stöd av våra konstruerade bilder av Främlingen, kan vi beundra, vörda eller älska med andra fördomar som grund. Vurmen för det exotiska och intresset för den »ädle vilden« dyker upp hos Rousseau och finns kvar i vår tids fascination för »naturfolk« som sägs leva i samklang med sin miljö. Eller har rytmen i blodet eller har en särskild fallenhet för sexuell uthållighet.
Bakom ligger nog mer en kritik av vår egen civilisation än ett djupgående intresse för dessa folk.
Därför vet svenska barn mer om kuvandet av Nordamerikas indianer under 1800-talet än vad de fått lära sig om det svenska förtrycket av samerna.
–Man har talat om tolerans, att Sverige är en ledande nation i synen på främlingar. Jag tycker inte att den bilden är sann, säger Christian Catomeris.
Han talar om en »Sverige-är-bäst«-mentalitet som ligger fast även om grunderna kan variera.
–Före kriget hade vi vår rasforskning som visade att den svenska folkstammen var den bästa.
–Efter kriget betonades teknik och materiella värden. De som var fattigare sågs som underlägsna, några som man skulle ta hand om och hjälpa.
Christian Catomeris säger att han som ung trodde att den tydliga diskriminering han såg skulle försvinna. Han uttrycker sorg över att det så ofta är yttre kännetecken, som hud- och hårfärg eller brytning som påverkar bedömningen av människor. Han tänker på sin nu vuxna dotter och hennes utländska namn.
–Det är oerhört smärtsamt att det inte blivit bättre. Idag år det så otroligt hårt för många ungdomar.
