»Flippad« serieskapare med koll
Liv Strömquist skapar politisk satir i serieform. Serierna har både fotnoter och litteraturhänvisningar, men hon beskriver dem som »flippade och tramsiga«. Nu kommer hennes nya album »Ja till Liv!«
Ett par små kristdemokrater dyker upp i Liv Strömquists nya seriealbum Ja till Liv! De vurmar för kärnfamiljen, förespråkar hemmafruar och är besatta av gamla traditioner. Allt detta i egenskap enbart av att vara – barn.
Barn är kristdemokrater är titeln på serien som bland annat visar en liten pojke som får ett utbrott för att mamma inte har bakat pepparkakor till jul, och en flicka som kräver att mamma ska vara hemma när hon kommer från skolan.
– Den är baserad på hur jag minns att jag själv var när jag var liten. Man var ju ganska anal, det skulle vara på ett visst sätt, annars fick man ett sammanbrott. Jag har också minnen av när min mamma jobbade deltid och det var jävla trevligt! Hon hade bakat och städat, haha!
Liv Strömquist säger att det har slagit henne att kristdemokrater skulle kunna gilla serien, eftersom de gärna ser barn som ett slags naturliga sanningssägare. Själv tror hon att barns konservativa attityd är ett första försök att ta in en komplicerad omvärld.
– Man tar till sig karikatyrer för att kunna begripa och bemästra.
Jobbar med radio
Vi träffas i Liv Strömquists ateljé i kulturhuset Chokladfabriken vid Möllevången i Malmö. Hon har en liten belamrad arbetsplats i en lokal med flera andra serietecknare. Det är här hon skapar sina serier, de dagar hon inte jobbar med radioprogrammet Tankesmedjan i P3. Hon sätter igång klockan nio och jobbar disciplinerat hela dagen.
Liv Strömquists serier liknar på många sätt politiska satirkrönikor, fast, som hon säger, »mer flippade och tramsiga«. De är också slående väl researchade. Det är inte många serier som har fotnoter och litteraturhänvisningar – en sorts folkbildningsambition, säger Liv Strömquist. Hon »beställer sjukt med böcker från Adlibris«, samlar tidningsklipp, går på föredrag och följer med i nyhetsflödet.
Tydligt feministiskt perspektiv
Det feministiska perspektivet är en grundpelare. De två senaste albumen Einsteins fru (2008) och Prins Charles känsla (2010) kretsade på olika sätt kring tvåsamhet och kärlek. Ja till liv! tar ett bredare grepp. Den associerar vilt utifrån
»Jihad Janes« utseendemässiga likhet med Efva Attling, och bjuder på en bitande analys av medelklassens framgångsrika nördar, alltid sugna på revansch över arbetarbarnen som var skolans tuffaste under ett par futtiga år på högstadiet.
Här finns en hejdlös science fiction, där forskare på 3000-talet analyserar moderaternas »trossystem Arbetslinjen«, ur ett klass-, köns-, och ekologiperspektiv.
Socialdemokraterna får sig också en känga – liksom manliga komiker. Särskilt Robert Gustafsson, som utsätts för en rent rasande attack.
– Den serien skämtar med så kallad roast, där man går sådär sinnessjukt över gränsen. Men komiken är ju en av de arenor där det inte händer så mycket. Branschen är extremt mansdominerad, det är som att jobba på ett bygge!
– Jag jobbar ju själv med humor, och ofta är det så, att det finns en manlig humorgrupp, och så tar man in ett kvinnligt alibi. Det fungerar sällan, kvinnan blir utanför.
Liv Strömquist pratar fort och engagerat om hur humor, också i serieform, byggs i grupp. Att tjejer ju har jättemycket jargong och skrattar väldigt mycket tillsammans, men att man ser väldigt lite av det i humorn. När jag frågar om det finns några andra serieskapare hon känner sig besläktad med, nämner hon först Inger Edelfeldt.
– Jag hittade ganska nyligen hennes album »Den feminina mystiken«. Den liknar mina serier jättemycket. Man märker att hon har gjort den i ett sammanhang av kompisar, och det finns stämningar i den som gör den väldigt levande.
Perfektionskrav hos kvinnor
Samtidigt som både humor- och serievärlden fortfarande är grabbiga världar, så upplever Liv Strömquist att det är efterfrågat att vara omstridd och våga tala. Det finns en lättnad hos läsarna över att hennes serier inte handlar om »hur tjock och ful« hon är, att hon inte tar över andras blick på sig och skämtar om den.
Hon tycker att många kvinnor lider av perfektionskrav: till skillnad från män uttrycker de sina åsikter offentligt bara om de är till hundra procent underbyggda. Och hon tycker att vissa feministiska strömningar understödjer kvinnors självkritik.
– Det finns en tendens att man bara utvärderar sig själv och sina utgångspunkter hela tiden. Det ligger också i kvinnorollen att vara sådär enormt självkritisk, och titta efter sina eventuella missar och feltolkningar.
Medelklassfrågor inte nog
Liv Strömquist är också kritisk till den svenska feministiska diskussionens snäva perspektiv. Nyligen blev hon tillfrågad om att skriva om dels den så kallade cupcakes-debatten, som handlar om en ny hemmafrutrend med bakning som statusmarkör, dels om kronprinsessan Victorias graviditet. Hon tackade nej till uppdragen.
– Jag kan bli deprimerad av att ingen i stället vill skriva om till exempel genusaspekten på svältkatastrofen på Afrikas horn, eller barnfattigdom, som ju egentligen ofta handlar om fattiga kvinnor.
Att överskrida ett svenskt medelklassperspektiv är viktigt för Liv Strömquist, och att hålla sig skärpt. Hon parafraserar livsstilscoachen Mia Törnblom, som säger att självkänsla är en konditionssak, något man måste upprätthålla.
– Jag tycker att radikalism är en sådan sak som man måste underhålla. I stället för att skriva upp tre saker som man är nöjd med hos sig själv borde man skriva upp tre saker som man vill ändra på i världen.
