Flickor som inte får födas
Kina laddar för sommarens OS-fest. Samtidigt uppmärksammar en utställning i Stockholm de många aborterna på flickfoster i världens folkrikaste land.
På väg mot ungkarlsbyn Liangjiadian kommer familjeplaneringspropagandan som auktoritära färgklickar i det annars bleka, dammiga landskapet: »Ekonomisk utveckling kräver ettbarnspolitik.«
Jag kommer att tänka på dessa vitmålade, spikraka tecken som täcker murar och skolbyggnader på landsbygden i Kina när jag besöker utställningen China Girl, konstnären Maria Ängquist Klyvares konstprojekt som uppmärksammar att 50 miljoner kvinnor har »försvunnit« i statistiken i Kina sedan ettbarnspolitiken infördes 1979.
Det här har skapat en skev könsbalans i Kina. Medan fördelningen i resten av världen är 105 män på 100 kvinnor, ligger den på 119–100 i Kina. Enligt International Planned Parenthood Federation utförs sju miljoner aborter i Kina varje år och 70 procent av dem är av flickfoster.
Ett patriarkalt system
För Maria Ängquist Klyvare blev mötet med Kinas demografiska problem ett laddat uppvaknande när hon var i Kina för att göra en offentlig utsmyckning på ett keramikmuseum i staden Xi’an 2005.
–Jag märkte ett tydligt patriarkalt system i det kinesiska samhället, men jag reagerade också på hur jag själv blev behandlad som kvinna där. Det gjorde att jag bara ville skrika rakt ut, säger Maria Ängquist Klyvare när vi står på Konstnärshuset i Stockholm framför verket China Girl – visualisering av statistik, 3200 keramikskulpturer som var och en bildar pixlarna av ett vackert, närmast sentimentalt flickansikte. De symboliserar alla de flickor som enligt statistiken försvinner varje dag i Kina.
På Konstnärshuset är det trångt. Kina är en het fråga och utställningen har haft hundratalet besökare varje dag sedan den öppnade i januari. Som en del av projektet har Maria Ängquist Klyvare bjudit in ett antal forskare och Kinakännare som förklarar de bakomliggande orsakerna till könsobalansen i Kina i en seminarieserie. Den här kvällen har sinologen Helena Löthman talat om situationen för de kvinnor som avskedats från statliga storföretag i slutet av 1990-talet. Konstnären Chun Lee Wang Gurt har berättat om hur det var att växa upp i 1950-talets Kina. »Hur blir jag medlem i stödföreningen Missing Girls?« är en av de vanligaste frågorna från den medelålders, till stora delar kvinnliga publiken.
–Med den här seminarieserien frågar jag mig varför det är så svårt att diskutera just de här frågorna. I Kina tiger männen ihjäl problematiken och kvinnorna verkar finna sig i sitt öde att vara mindre värda, säger Maria Ängquist Klyvare.
Mitt emot oss står De osaliga andarnas armé, en handfull vita keramikskulpturer av barn i mellanstadieåldern. Genom att ställa sig på en platta kan man få dem att röra på sig. Det känns kusligt. Barnen har svarta, yviga hårtofsar och uppsvällda, sneda ögonlock som hämtade ur Tintinserien Blå Lotus.
På ena väggen hänger Förutsägbart, garanterat till 99 procent, som utgår från en 700-årig tabell som enligt folktron gör det möjligt att se vilket kön ett barn ska få beroende på när det blev till. Från taket hänger en kvast vars borst består av flätor av kinesiskt hår, för att visa hur kinesiska kvinnor tilldelas de smutsigaste uppgifterna, samtidigt som de blir bortsopade i det kinesiska samhället.
I forna tider fanns en hink med vatten med vid förlossningen, så att en oönskad flicka kunde tillintetgöras direkt efter födseln. Detta fenomen symboliseras av Önskebrunn, en jättelik hink där ett barns ansikte speglas i den digitala vattenytan.
Svart bild av framtiden
Trots att Maria Ängquist Klyvares skulpturer i De osaliga andarnas armé är kritvita, är den framtidsbild hon målar upp nattsvart.
Kinesiska och utländska forskare menar att en lösning på könsobalansen är att visa för familjer på den kinesiska landsbygden att döttrar är en god ekonomisk investering. Lägre skolavgifter för flickor samt speciella pensioner för familjer med en dotter har prövats med goda resultat. En tendens i många kinesiska storstäder är också att många föredrar en dotter, eftersom familjen enligt traditionen därmed inte behöver bekosta en dyr lägenhet.
Men några sådana bilder kommer inte fram i China Girl.
Utställningens känsloladdade verk tar tydlig ställning mot den patriarkala strukturen i det kinesiska samhället.
–Det här är min reaktion på den hausse som finns av Kina just nu. Ingen vill prata om problemen, säger Maria Ängquist Klyvare som hoppas på att utställningen ska kunna visas i Kina under OS.
Men det är inte helt lätt, på grund av censur – och svårigheter att få finansiering. Hon har sökt 25 stipendier och frågat 2500 företag om finansieringshjälp, utan att få ett enda napp.
–Jag upplever det som att många institutioner och företag tycker att det här är ett farligt ämne, säger hon och tillägger att hon inte har gjort utställningen för att klaga.
–Jag tror att många är rädda för att stöta sig med Kina. Men jag tycker att det är dags för Kina att ta ett socialt ansvar.
KINAS ETTBARNSPOLITIK
* Stadsbor och statsanställda får ha ett barn.
* På landsbygden tillåts två barn, om den första är en flicka och barnen föds med fyra års mellanrum.
* Samma regler gäller för anställda inom högriskyrken eller om det första barnet är handikappat.
* Kinesiska minoriteter får ha fyra barn, tibetaner så många de vill.
* 1973 infördes politiken Senare, längre, färre (som uppmanade par att skaffa färre barn senare, och med längre mellanrum). Då halverades barnafödandet från 5,9 barn per kvinna till 2,9. Nu ligger barnafödandet på 1,7 barn per kvinna.
* Ettbarnspolitiken blev nationell politik 1982.
* Målet var att ha en befolkning på 1,2 miljarder år 2000. År 2000 var befolkningen 1,27 miljarder.
* Kinas befolkning ökar med tio miljoner per år.
* Det finns 90 miljoner kineser utan syskon.
* Fördelningen mellan könen i Shanghai är 107–100. På ön Hainan och i Guangdongprovinsen är den 130–100.
