Fares undviker klichéskären
Fredrik Sahlin om Josef Fares film Leo, David Cronenbergs Eastern
Promises, Woody Allens Cassandras Dream samt 3:10 till Yuma. Plus den
stora, stora Seinfeld-boxen.
Våldsam anti-våldsfilm. Det låter som en paradox, och i de flesta fall är det just det. Många har känt sig kallade att måla en sann men brutal bild av våldets natur, och inte minst dess följder, men få har lyckats hålla balansen. När det kniper, ofta mot slutet av filmen, klampar klichéerna fram och den förtäckta våldsdyrkan sipprar ut.
För att klara balansgången krävs mognad, konsekvens och sinne för dramaturgiska detaljer. Josef Fares (Cops, Zozo) har allt detta när han regisserar – och spelar i – sin fjärde långfilm, Leo. Upplägget bådade inte helt gott: Tre grabbkompisar, den ene blir misshandlad, och hans flickvän dödad, i ett ödesdigert möte med det så kallade gatuvåldet – och hämnd ska utkrävas. Det skulle lätt ha kunnat bli ännu en testosteronstinn Scorsese-epigon från förorten, men Fares styr med fast hand undan från i princip alla tänkbara schabloner. Här ser vi gråten, smärtan, förnedringen, hatet – och det fullständigt meningslösa i våld och hämnd. Fares slutar aldrig att överraska. (Bio 23/11)
Den fortfarande suggestive David Cronenberg skapar egna våldsamma världar, som bara befinner sig ett snäpp från den verklighet som gemene man kallar sann. I Eastern Promises dras en godhjärtad blond barnmorska in i ett dödligt drama med den ryska maffians Londonfilial, och efter det är inte mycket sig likt. Cronenbergs senaste är otäck, mörk och hyser ett av filmhistoriens geggigaste och mest välkoreograferade slagsmål, där Viggo Mortensons gangster slåss för sitt liv i en offentlig dusch. Naken. (Bio 7/12)
•l•
I Cassandras Dream jobbar Woody Allen vidare på mord- och moraltemat från Små och stora brott och Matchpoint. Även här spökar Dostojevskijs Raskolnikov i kulisserna och ställer frågor om ansvar, etik och – återigen – om konsekvenser. Cassandras Dream når inte de andra nämnda filmernas höjder men är ändå, precis som merparten av den produktive regissörens filmer, fint formulerad och något som bör ses. (Bio 21/12)
För 40 år sedan, och i något decennium därefter, fasades det över det grafiska våldet i Sam Peckinpahs western Det vilda gänget. Regissörens namn var då något man skrämde små barn med, men i dag ter han sig som rena lekfarbrorn – tänker jag när jag ser återinspelningen av en annan westernklassiker, 3:10 till Yuma. Det är en spännande historia, kryddad med etnologiska och historiska inslag, som en god western av i dag ska ha. Nuförtiden ska det ju mer till än broderade västar och bländvita leenden för att vi ska svälja en berättelse om hjältemodiga boskapsfösare. Regissören Mangold berättar väl men faller till slut tyvärr till föga för överst nämnda våldsdyrkan. (Bio 7/12)
•l•
Seinfeld har inget med våld att göra (även om favoritkaraktären George råkar ta kål på sin fästmö, vilket gör honom
lite lättad; han ville ju inte gifta sig…) och jo, jag har skrivit om
serien förut (det här är sista gången) – men det känns ändå viktigt att informera om att den sista säsongen nu kommer ut på svensk dvd – och i samband med det även alla nio
säsongerna samlade i en gigabox. Kanske
snart i julstrumpan? (Dvd 28/11)
•l•
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist. Han tipsar om film och dvd i STPress.