Får jag lov?

KULTUR: DANS2006-11-28

Förr skulle man kunna dansa för att vara socialt gångbar. Nu har storstadseliten lämnat dansgolvet, och statusen är borta. Men under ytan dansar folket mer och mer.

Litteraturprofessorn och tangodansaren Birgitta Holm linkar genom köket och sätter på kaffe. Normalt är denna 70-åriga kvinna ute och dansar fem till sex kvällar i veckan, men just nu sätter en skadad tå stopp. Men det var inte under en dans det hände, understryker hon.

–Det är mycket färre skador i dans än i all annan rörelse, hävdar hon.

Häromåret drog hon en lans för sin passion genom en bok om pardansens historia och väsen. Och nu i höst har hon
levandegjort temat i en föreställning på Stadsteatern i Stockholm, »Två steg från himlen«.

–Vi dansar in, en musiker och jag. Sedan går jag fram till rampen och försöker frammana tillståndet dans.

Birgitta Holm beskriver pardans som en risktagande lek, utsatt men ändå trygg. Det avgränsade dansgolvet och de mer eller mindre komplicerade stegsekvenserna ger en form av kontroll, men det är flödet och hängivelsen som är själva drivkraften. Närvaron i nuet är total.

–Det är ett både erotiskt och andligt tillstånd, anser Birgitta Holm. Med riten som inramning och skydd kan man utmana med »dirty dancing«. Salsa kan vara enormt utmanande, medan tango kan vara både könskrig och lust.

Kom med franska revolutionen

Den första självständiga pardansen, vals, är samtida med franska revolutionen. Dessförinnan hade kontradansen låtit paren dansa i turer mot varandra. I den tyska varianten, Allemande, släpper man till slut loss från de andra paren, och plötsligt är valsen där.

Samtiden reagerade mot den täta omfamningen och det kaos som valsen påstods förorsaka när paren dansade fritt i rummet. Författaren Axel Wallengren, alias Falstaff fakir, föreslog en lösning på denna farliga lössläppthet: låt kontrahenterna dansa i varsitt rum!

Men valsen övervann sina motståndare, precis som andra danser gjort senare. När författaren Fredrika Bremer i mitten av 1800-talet reser till Kuba ser hon de rörelsemönster som så småningom ska utmynna i dagens salsa, rumba, tango och andra latinska danser. Hon är överväldigad. »Denna dans under mandelträdet – hur mycket livfullare och meningsfullare är den icke än de flesta av våra sällskapsdanser – valsen undantagen«, skriver hon i sitt resebrev.

Fredrika Bremer hade redan hört blues bland USAs svarta, och noterade att de nordamerikanska slavarna inte fick dansa eller spela trumma. Men på Kuba var trumman tillåten, och den katolska religionens helgon kunde utgöra täckmantel för riter och rytmer till afrikanska gudars lov.

Det är därför den afrikanska dansens arv till världen kommer från Kuba, och inte från USA. Men den kunde ta vägen över USA. Ett exempel är lindy hop, som växte fram under 1930-talet på klubben Savoy i Harlem och har en »vit kusin« i jitterbug.

Medstyre med avstånd

Lindy hop är en akrobatisk dans med hopp och kast, och innehåller moment där dansarna går en bit isär, så kallade breakaways. De momenten skapade en frihet för kvinnan att vara medskapande, anser Birgitta Holm. När paret står på armlängds avstånd kan hon visa vad hon vill göra härnäst.

Rollerna i pardans har annars oftast varit givna: mannen för och kvinnan följer. I dansvärlden används begreppen förare och följare.

–Men ingen dans fungerar om inte tjejen har det bra, säger Birgitta Holm. Den ömsesidiga lyhördheten måste finnas, och därmed har jag som följare en slags makt.

Birgitta har dansat tango i sex år. Dansernas dans, skulle en del säga, och en dans med stark sexuell laddning. Intressant nog skapades den i en miljö där ofta både förare och följare var män. I Buenos Aires hamnkvarter var mansöverskottet stort, och för att vara säker på att få dansa var det bra att lära sig båda rollerna.

Birgitta Holm tror att denna tangons bakgrund bidragit till att förare och följare är så jämställda i stegens variationsrikedom och svårighetsgrad. Och i dag ökar jämställdheten genom att kvinnor lär sig att föra, och genom att skillnaderna mellan förare och följare utjämnas i flera populära danser.

–Det har hänt mycket genom queerrörelsen. Även heterosexuella kvinnor går på kurs för att kunna föra, och på dansgolvet kan man se paren växla mitt i steget.

Ljuvligt med enkönade par

Och kvinnor kan dansa med varandra. Det är praktiskt, eftersom mansöverskottet i Buenos Aires har vänts till ett kvinnoöverskott på svenska tangogolv. Nu behöver ingen danskväll bli bortkastad för att det är för få män närvarande.

–Det är ljuvligt att se enkönade par, tycker Birgitta Holm. De blir mer jämspelta. Och det är samma slags erotiska genomströmning som när en kvinna dansar med en man.

Men vad stort sker, sker i tysthet. Reformer på sällskapsdansens område noteras knappast i det offentliga samtalet. Det beror enligt Birgitta Holm på att dansen halkat neråt i statustrappan.

–Förr var dansen en självklar del av vår vardag. Borgerskapet hade sina baler, det dansades på parmiddagar och vid korsvägen. Dans är fortfarande en levande kultur på många håll, men inte i storstädernas kulturelit. Storstäderna är opinionsbildande, och därför har dansen blivit osynliggjord.

I Finland kan en dansbandskväll följas upp med recensioner i tidningarna, jämför hon, och attityden är respektfull.

Eftersom även marknadskrafterna motverkar dans – dansare är nyktra och olönsamma – skulle en kulturpolitik för dans kunna ha betydelse, framhåller Birgitta Holm.

–Dansare behöver tillgång till bra och billiga lokaler. Och skolan skulle kunna lära ut dans, om det görs på rätt sätt.

Men myndighetssverige backar inte heller upp dans, anser Birgitta Holm. Reglerna för friskvårdsbidrag godkänner inte dans som friskvård, men väl massage. Kulturrådets regelbundna Kulturbarometer, som ger statistik om svenskarnas kulturvanor, utesluter uttryckligen dans den enda gång danskultur nämns, i en fråga om musikevenemang: »Endast evenemang som man gått till för att huvudsakligen lyssna till musik. Musikkafé, musikpub och musik i kyrka räknas hit. Krogbesök med levande bakgrundsmusik eller dans med levande musik skall ej räknas.

 

Fotnot: Birgitta Holms bok Pardans utgavs 2004 på Albert Bonniers förlag.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA