Facklig konflikt rör om på teatern

På scenen i repetitionssal 10 på Riksteatern i Hallunda söder om Stockholm: En medelålders polsk journalist sitter vid sitt skrivbord och lyfter upp brev efter brev, läser och funderar över dem. Tonen är anklagande. Det är respons på en artikelserie han har skrivit om facket och internationaliseringen av arbetsmarknaden i allmänhet och om Vaxholmskonflikten i synnerhet: »Den polske rörmokaren«. Glasögonen åker av och på, benen korsas ömsom. Han läser högt.

»Du skall inte tro att vi inte genomskådat dig. Du låtsas försvara letter men egentligen vill du förgöra svenskar. /.../ Du vill misstänkliggöra svenska arbetare, svensk historia, och svensk mentalitet. Bonniers, kapitalets och CIAs lakej, det är vad du är. Du vill avskaffa kollektivavtal, så att sionismen kan ta över Europa. Du kan dra åt helvete. En äkta svensk.«

Journalisten går fram till datorn. Den har hängt sig. Han tar fram diktafonen.

»Bäste ... äktsvensk. Tack för din ... analys. Men sanningen är värre än så. Vi ... nöjer oss inte med Europa, vi skall ta över världen och ... månen. Eeh ... Inga kollektivavtal där heller. Eeeeh. Förra veckan hade vi ett möte på Bonniers och drog upp strategin. Det är jag som skall skriva de avgörande artiklarna. Ni har inte en chans.«

Fyra pjäser på turné

Riksteatern har samlat sina ensembler för att presentera prestigeprojektet »Den polske rörmokaren«. Fyra pjäser ingår. I vår ska de turnera landet runt, de ska kunna spelas var som helst, på fabriksgolv och i lagerlokaler. Det finns ingen rekvisita, ingen ljussättning, bara ord och kroppar och en och annan stol.

–Vi ville göra något som visar Sverige
i dag, säger Ulrika Josephson, chefsproducent och konstnärlig ledare på Riks Drama.

–Då dök Maciej Zarembas artikelserie upp. Den hade så mycket. Den berättade om vår tid, om synen på de andra, om hur gamla värderingar ställs på sin spets, om en stor vilsenhet. Alla har starka åsikter om svartjobben, om facket. Ofta blir teatern för abstrakt, men här är vi mitt i verkligheten.

Författare bjöds in, uppdraget var fritt. Manusen man gick vidare med kom förutom från Maciej Zaremba från debattören America Vera-Zavala, författaren Lena Andersson och författaren Alexander Ahndoril.

Humor – och deprimerande

Dagen innan jag åker till Hallunda har jag fått pjäserna för läsning. Skrattar åt Lena Anderssons drastiska humor i »En svensk Pitbull«, där den lettiska tolken och den svenske fackombudsmannen möts efter en stulen kärleksnatt. Han, en av dem som skanderade i Vaxholm, »go home, go home«.

Alexander Ahndoril har gjort en möjlig tolkning av natten före den ödesdigra luciamorgonen 2004, »Socialistisk tävlan«, där en ombudsman, en förhandlare och en arbetslös möts och i ett tätt kammarspel förvandlar den ursprungligen absurda blockadtanken till verklighet genom olika hållhakar på varandra.

Ett sidospår tar America Vera-Zavala i »Concha tu madre« där skillnaderna mellan byggnadsarbetarna Hugo 1 och Hugo 2 är milsvid, de sista fyra siffrorna i personnumret.

Det är humor i texterna, där finns mänsklighet, värme och individualitet. Men tillsammans blir de också deprimerande.

Omsprungna ombudsmän

Fackombudsmännen är män, medelålders, lite omsprungna och vilsna. De famlar efter kärlek, solidaritet, något att hålla sig i. Men de hittar inget.

–Teatern är opolitisk, säger Ulrika Josephson, när jag frågar hur de tänkt om sammansättningen. Vad vi kan göra är att visa människorna bakom.

Och det är det som sker när »den polske rörmokaren« blir teater. Man visar vankelmodet hos fackets man, som skrek eller inte skrek »go home« till de lettiska arbetarna i Vaxholm. Han får en själ och ett lite torftigt känsloliv.

Men ju längre konflikterna flyttar sig från det offentliga rummet, ju mindre intressant blir det. Strider om arbetsvillkor och makt blir till identitetskonflikter: vem är jag? varför då?

Och den stora saknaden infinner sig. Var är berättelsen om de konstruktiva svaren på den nya arbetsmarknaden? Finns den inte?

–Facket är dåligt på att kommunicera, säger America Vera Zavala, som själv inte tycker att facket är för aggressivt utan att det tvärtom kunde ta i lite mer.

–De har gått baklänges in i informationssamhället. Och de verkar inte vilja inte lära sig. Just nu går det att säga vad som helst om facket och gå iland med det.

I repetitionsrummet är energinivån hög, konflikterna starka. Hur ska man hantera gränsen mellan fiktion och verklighet? Skrek byggfacket »go home« till sina lettiska kolleger eller inte?

–Jag undrar om vi ställer rätt frågor över huvud taget, hörs från auditoriet.

–Spelar det så stor roll om de skrikit »go home«? Den stora frågan är ju om man vill att letterna ska ha samma villkor som svenska arbetare eller inte.

–Näringslivet satsar ju massor av pengar på att slå en bräsch i LOs politik. De vill ha ett prejudikat.

»Bara högerkritik mot facket«

Olja på vågorna kommer från projektledaren Reine.

–Jag har läst pjäserna med fackfolk. Visst, Vaxholm är ett rött skynke. Men de ser också att de misslyckats med de internationella frågorna. För dem handlade »go home« om rädsla för det okända som är på väg. En del ser möjligheten till ett samtal.

Regissören Richard Turpin ser olycklig ut i pausen. Vad är det?

–Allt seglar under Maciej Zarembas flagg. Och hans agenda är ju uppenbar. Jag känner mig som en fånge. Man kan kritisera facket för en mängd saker, men det här är bara högerkritik. Det finns ingen ambition att förbättra något.

Det är fortfarande en månad till premiären.

»Välfärdsstaten är toppen«

På eftermiddagen får jag skjuts med Maciej Zaremba till stan. Hur känns det att se så många människor arbeta utifrån hans artiklar?

–Jo (och så suger han nöjt på formuleringen). Man kan drabbas av tanken att journalistiken inte är helt meningslös.

Jag undrar hur han ser på hur hans texter landar i den politiska debatten.

–Jag tycker det är korkat att läsa det här som ett politiskt budskap. All politisk konst är dålig konst. Och all bra konst är politisk. Genom att den berör och bidrar till en förändring av människosynen. Jag kunde förstås inte vänta mig att Byggettan skulle bli lyckliga av det här. Och jag kunde förvänta mig att motparten skulle bli glada. Men man kan inte tänka så som journalist.

I sin pjäs jämför han välfärdssamhället med ett lyxfartyg som möter skeppsbrutna i vattnet. Men de kan inte ta dem i båten, för de har bara förstaklasshytter – alla upptagna. Och skulle man lägga de skeppsbrutna i lastrummet skulle det skapa för stor orättvisa.

Men om välfärdssamhället i sig skapar dubbelmoral, om rättvisesystem inte kan finkalibreras hur mycket som helst, ska vi skrota dem? Eller är det värt det?

–Värt och värt. Jag tycker att välfärdsstaten är toppen, skriv det gärna i rubriken. Men man måste vara medveten om att den kan korrumperas. Eftersom den gör solidariteten mycket dyrare. Så i stället för att säga »vi har inte råd att rädda dessa människor« frestas vi att säga »de är inga flyktingar«, till exempel.