En skymt av avgrunden
Vem har sagt att man ska bli glad av att läsa böcker? För länge sedan, i en annan tid, var jag bibliotekarie. Då fick jag ibland önskemål om roliga böcker. Men jag tycker nog att det är bättre att bli glad av själva livet, böcker kan man i stället använda för att få en skymt av avgrunden.
- Världens alla färger av Giovanni Montanaro är en liten bok, en sådan som går ner i fickan. Man kan gärna sitta på en parkbänk i solen och läsa små bitar ur den, om Teresa som växte upp i staden Geel, fristaden för sinnessjuka. Där möter hon Vincent van Gogh och allt förändras för henne. I denna brevroman skriver hon till honom, om dårarna, om sin kärlek och om färgerna. Himlen är inte längre bara blå, utan gulviolett. (Albert Bonniers förlag, översättning av Louise Kahan)
- Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl är kålsoppsgrå. Det är slutet av femtiotalet och Mona längtar efter något annat, något nästan okänt, en svag doft av det andra livet. När jukeboxen rasslar till och musiken sätter i gång dras hon i väg av sin längtan. Detta är så svenskt, en småstad där möjligheterna att bryta sig ut är näst intill obefintliga. Mona får barn med en ung man som sticker från henne. Sedan finns bara lukten av sura blöjor kvar. Historien varvas med samtal mellan Mona och hennes vuxna dotter. Det är rakt på, som ett eko av Stina Aronson. Lite synd bara att bilden av fadern är så vag. Han skymtar ibland med sin svarta lugg och läderjacka, men får aldrig liv. Fast Mona själv räcker långt. (Norstedts)
- mot.vidare.mot. Man kan inte läsa Johan Jönson i ett svep. Det är som att vandra i träskmark, ett Dantes infernoland med gyttja utan slut. Nej förresten, nu blir det fel, ibland är det så vackert och oförglömligt att hopplösheten viker och det är då man förstår varför hemske Jönson är så hyllad. Hans klasshat skrämmer mig och jag vill slå honom för hans människoförakt, men jag fortsätter ändå att läsa. Detta är prosalyrik, lyrik, bilder som ger bilder av en tjock larv instängd i Jönsons arbetsrum i en källarlokal utan fönster som blir en fjäril högt mot det tunna ljuset. Ge Jönson en chans, även om han är en dysterkvist. Ingen rolig bok att bli glad av, direkt. (Albert Bonniers förlag)
- MemoRandom av Anders de la Motte är bästa svenska deckaren på länge. Jag önskar att den var oläst, då skulle jag ha sparat den till en dag då jag verkligen behövde effektiv verklighetsflykt, men författaren verkar vara produktiv, så det kommer nog snart mera. »Alla ljuger. Lita inte på någon.« Vilket lysande raffel! (Forum)