En mening kan ta en hel dag att skriva
När hon fått Augustpriset för ”Aprilhäxan” kom skräcken för nästa bok.
– Problemet är att jag är så självkritisk att ingenting duger, förklarar Majgull Axelsson.
Det är med viss bävan jag ringer på hos Majgull Axelsson. Jag lärde känna henne när hon var chefredaktör på Statstjänstemannen – det var hon som anställde mig för femton år sedan – nu är hon framgångsrik författarinna.
Hennes bok Aprilhäxan som gav henne Augustpriset är snart översatt till 21 språk, pjäsen LisaLouise spelas på Dramaten och romanen Långt borta från Niefelheim ska bli film med Michael Nykvist och Pernilla August i titelrollerna.
Majgull ser inte alls glad ut när hon öppnar dörren till sin vackra vindsvåning i centrala Stockholm.
– Jag är sönderintervjuad, förklarar hon och låter trött.
Men snart tinar hon upp och säger att hon skulle vilja gå tillbaka till den period i livet när hon var på Statstjänstemannen.
– Jag minns det som en väldigt rolig tid. När jag fyllde 40 var det en bekant som sa att åren mellan 40 och 50 var de bästa i livet. Då trodde jag henne inte. Men nu inser jag att hon hade rätt. Jag höll på med tidningen, jag reste mycket och föreläste om barnarbete (hennes första bok Dessa våra minsta bröder om barnarbete hade kommit ut) och barnen var fortfarande små.
1997 fick Majgull Axelsson Augustpriset för Aprilhäxan.
– Allt bara snurrade det året. Mamma dog, jag fyllde 50, min man Janne fyllde 50, vi firade vår 25-åriga bröllopsdag, några av våra bästa vänner skilde sig och jag slog igenom.
Men var det inte roligt att slå igenom?
– Jo det var fantastiskt hemskt roligt. Men samtidigt kom den stora skräcken för nästa bok. Jag började skriva igen, flyttade till stan och sörjde det gamla livet. Det var då jag skrev Slumpvandring, som är en oändligt svart historia…
Därefter bestämde sig Majgull för att ta det något lugnare. Hon skrev pjäsen LisaLouiseoch boken En stad av slott om Norrköping. Hon reste också runt i Litauen och samlade material om trafficing.
– Men det skulle krävas mycket research för att fullfölja det journalistiska projektet så jag släppte det. Kanske kommer det i romanform istället.
Varför slutade du jobba som journalist?
Majgull förklarar att det inte räckte för henne att bara vara glad, som hon var under tiden på Statstjänstemannen. Hon ville gå vidare.
– Det var befriande att gå in i det litterära språket och samtidigt använda den journalistiska metoden i Rosario är död.
Boken om Rosario handlar om den filippinska flickan som dog i bukhinneinflammation sedan en österrikisk läkare kört upp en massagestav i hennes underliv, och andra sexuellt utnyttjade barn. Den skrev Majgull medan hon fortfarande jobbade på Statstjänstemannen.
Boken om Rosario var oerhört plågsam att läsa. Hur orkade du skriva om de här barnen och deras förövare?
– Jag orkar inte läsa den, förklarar Majgull.
– Men det ligger en bearbetning i att berätta. Och jag ville berätta sanningen, inte göra några överslätande omskrivningar.
Att Majgull över huvud taget började skriva boken om Rosario var till stor del en slump.
– Ja, gud vet hur det gick till. Min förläggare till boken om barnarbete tyckte att jag kunde bättre och så hade jag en bekant som jobbade på svenska ambassaden i Manila…
Majgull säger att det inte var av idealitet hon skrev boken, utan att hon drevs av ett starkt inre behov av att få förstå de här barnens verklighet.
– Jag var inne i en process där jag identifierade mig med deras maktlöshet och övergivenhet.
I Filippinerna åkte Majgull runt med socialarbetaren Jerome och chauffören Rudy.
– Vi glammade hela tiden. Ju värre det blev desto mer skämtade vi. Vi talade inte om barnprostitution. Till slut kunde vi inte tala alls. Under sista resan till Manila sa vi ingenting till varandra.
– Kommer du ihåg att jag inte berättade så mycket om mina resor på redaktionen? Hade jag gjort det hade jag förlorat mitt material. Det måste ligga till sig tills det mognat. Därefter kunde jag skriva om det.
– Jag skrev snabbt, men hade svårt att läsa igenom vad jag skrivit. Flera år senare läste skådespelaren Etiénne Glaser ur den engelska versionen på en konferens. Efteråt föll jag honom om halsen och grät.
Majgull förklarar att hon alltid bär med sig bilden av Rosario.
– Hon skulle ha varit 25 år i dag. Jag undrar om jag hade gjort något för att hindra det som skedde om jag träffat henne innan hon dog?
Svaret, säger hon, finns i Långt borta från Niefelheim. Där tar den västerländska medelklasskvinnan Cecilia hand om en filippinsk flicka. Under ett vulkanutbrott flyr Cecilia med barnet på sin rygg.
När Cecilia blir hotad med pistol släpper hon barnet och springer ensam vidare…
Boken andas skuld och självförakt – Majgulls egen?
– När man sysslar med de här frågorna som europé ligger det i sakens natur att känna ett visst mått av självförakt. Tänk på Rosario, först utsätts hon av män från vår del av världen, sedan kommer kvinnor som jag och förfasar sig. Det är klart att det finns en skam.
Aprilhäxan, där huvudpersonen, den svårt cp-skadade Desirée har övernaturliga förmågor, verkar däremot skriven med stor lust och glädje.
– Ja det stämmer. Även om det finns ett svart stråk i den. Jag försökte först skriva den utan att ge Desirée sin aprilhäxeförmåga. Men det gick inte. Så uppfann jag Hubertsson (hennes läkare) som fick komma och muntra upp. Jag älskar Hubertsson, förklarar Majgull.
Men framgångarna med Aprilhäxan hade sitt pris.
– Jag är oerhört rädd för att upprepa mig. Problemet är att jag är så självkritisk att ingenting duger.
Orsaken är inte bara att hon fick Augustpriset – hon tycker det är jobbigt att över huvud taget se sitt namn i en massa olika sammanhang.
– Förut kunde jag skriva för mig själv. Det går inte längre. Trots att jag vet vad jag vill berätta om så ändrar jag hela tiden berättarperspektiv och var i historien jag ska börja. Jag kan sitta och skriva måndag och tisdag, sedan tvekar jag onsdag och torsdag. På torsdag eftermiddag tänker jag att det här duger inte och så börjar jag om på nytt på måndag. Jag kan sitta och zagga med en enda mening under en hel dag.
Hon berättar att när hon skulle skriva pjäsen om LisaLouise, som handlar om misshandel och om svårigheten att veta vem som är offer och vem som är förövare, kom hon inte igång förrän hon ringt dåvarande Dramatenchefen Ingrid Dahlberg och bett att få skicka tillbaka sitt förskott.
– Numera tar jag aldrig ut något förskott.
Men det finns stunder när den totala koncentrationen infinner sig.
– Då är jag fullkomligt omedveten om mig själv, det är som om jag upphör att existera. Det händer sällan. Men när det händer är det jättestort – underbart!
Majgull Axelsson
Född:
1947 i Landskrona
Har bland annat skrivit:
Våra minsta bröder – en bok om barnarbete (1986)
Rosario är död (1989)
Dom dödar oss (1991)
Långt borta från Niefelheim (1994)
... och dom som inte har (1996)
Aprilhäxan (1997)
Slumpvandring (2001)
En stad av slott (2002)
