Dokumentär klär av danska stridspittar
ST Press filmkrönikör Fredrik Sahlin har besökt Malmö filmdagar. Det mentalt mest krävande inslaget var Kristian Petris Ond tro, som enligtr Fredrik Sahlin bör intas flera gånger för full effekt.
Jag är i skrivande stund just hemkommen från Malmö filmdagar, som inte är en ordinär festival utan en årlig branschsamling då landets distributörer visar upp vad de har att erbjuda under kommande höst. Digert schema med svensk och importerad film från morgon till kväll, med insprängda kiss-, kaffe-, och matpauser. Hjärnans vindlingar svämmas över av en störtflod av stimuli. Överdos? Jo, men en skön sådan – och det är först nu, några dagar senare, som de djupt disparata filmernas konturer börjar lösgöra sig från varandra.
Mest krävande, på en intellektuell nivå, var utan tvekan Kristian Petris Ond tro, med manus av mentala tungviktaren Magnus Dahlström och foto av Sveriges mest begåvade och framgångsrike fotograf, Hoyte van Hoytema. Trailern till denna thriller om en kvinnas konfrontation med en seriemördare var med tanke på upphovsmännens tidigare verk förvånansvärt konventionell. Filmen är det inte. Tvärtom svårtuggad och kanske mer intellektuellt eggande än primalt spännande men ändå så… eggande – i sin form, i sin konsekventa vilja att gå en egen väg. Bör intas flera gånger för full effekt. (Bio 10/9)
— •l• —
Attackerande på en helt annan, verklig, nivå är den danska
dokumentären Armadillo, som har låtit prata om sig en hel del. Jag såg den i Cannes i våras, då var det fortfarande ganska lugnt kring detta avslöjande besök hos danska soldater i Afghanistan. Snart blossade emellertid debatten upp i det inte längre så dejliga Danmark. Armadillo hyser nämligen en del riktigt otäcka scener men sätter framförallt strålkastaren på såväl en osund stridspittmentalitet som ett fatalt hycklande från politikers sida. Ligger helt rätt i tiden, även för ett Sverige som snart går till val. (Bio 27/8).
En annan dansk, Susanne Bier, tillhör ju landets elit, men precis som många nordiska kollegor tappade hon sin egenart när hon gästarbetade i Hollywood (Things we lost in the fire). Nu är hon tillbaka på mammas gata och då blir det bra. I Hämnden, som hon har skrivit tillsammans med parhästen Anders Thomas Jensen, berättar hon om våld, om förnedringen för den som blir utsatt och inte minst om hämndlusten som leder till mer våld. Inga nya teser, med andra ord, men det är bra formulerat och väl spelat av bland andra »vår« Mikael Persbrandt. (Bio 1/10)
— •l• —
En annan svensk uppenbarelse var Himlen är oskyldigt blå, av Hannes Holm, som bevisar att man kan göra engagerande film även om man rent berättarmässigt befinner sig i mittfåran. Bill Skarsgård spelar en 17-årig kille som på mitten av 1970-talet dras in i en knarkhärva på Sandhamn. Ett stilsäkert drama som till delar bygger på verklighetens Fleming Bromans härjningar på den välbärgade skärgårdsön. (Bio 15/10)
Geggigast i Malmö var utan tvekan Pirahna där vi med 3D-glasögonen på fick se halvnakna och heldito ungdomar utgöra smörgåsbord för ett jättestim ultraaggressiva fornhistoriska pirayor. Utan tvekan en av de mest groteska splatterorgier jag har sett; filmmakarnas uppfinningsrikedom när det gäller olika sätt att ta livet av folk verkar vara i det närmaste obegränsad.
Bisarrt underhållande, en stund, men sedan bara tröttsamt pubertalt. De inbitna genrefansen lär dock inte uppleva en död stund. (Premiärdatum ännu ej satt.)
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist.
Han tipsar om film och dvd i ST Press.