Diskbråck bakom död på högskola
Den tidigare presschefen på Högskolan i Skövde har redan tagit livet av en rektorssekreterare och en professor. I dagarna kommer hennes andra deckare ut.
Att högskolans personalkorridorer är den idealiska bakgrunden för en deckare var en insikt som växte fram under de tio år som Kristina Appelqvist arbetade med press- och informationsfrågor på Högskolan i Skövde.
– Det finns många intressanta människor; forskare som brinner för sin forskning, är lite besatta. De kan också ha jobbat väldigt länge för att få sin position, och blir den hotad uppstår lätt en maktkamp.
Tacksam är också den inbyggda konflikten mellan forskare och lärare och den administrativa personalen som ser till att allting runt omkring fungerar.
– Man erkänner inte varandra fullt ut, trots att man behöver varandra. Där finns det alltid en spänning. Samtidigt är det en trevlig miljö, med mycket som händer, spännande forskning och intressanta besökare från hela världen.
Krisfantasier som skenade iväg
De fem år hon var kommunikationschef och del av högskolans ledningsgrupp, hade hon också ansvar för kriskommunikationen.
– Det kan hända ganska mycket på en högskola; dödsfall bland studenter, olyckor, personal som misstänks för oegentligheter.
I arbetet ingick att ta fram krisplaner för framtida eventualiteter.
– Jag utvecklade ett »tänk om«-tänk: Tänk om någon ställer in en bomb på expeditionen. Tänk om X2000 spårar ur – den går precis utanför. Till slut övergick krisplaneringen i fantasier: Tänk om någon blir mördad. Det var där idén föddes.
Ett litet embryo till deckarintrig låg länge nerbäddat i hennes dator. Det hon saknade var tid att skriva. Det löste sig först i samband med ett svårartat diskbråck.
– Jag var sjukskriven i flera månader.
Ståendes vid datorn började hon utveckla sitt bokmanus. Hittade ett språk, kom in i ett flyt och hade väldigt roligt. Dessvärre blev hon frisk. Men då var tanken redan väckt.
Nedskärningar på högskolan
Vid återkomsten blev det klart att högskolan skulle skära ner med 25 administratörer. Som tidigare fackaktiv visste Kristina Appelqvist att staten har ganska förmånliga uppsägningsvillkor, där det ibland är möjligt att bli arbetsbefriad under uppsägningstiden. Samtidigt insåg hon att det knappast var hon som skulle få gå utan någon av de nya, unga.
– Det slutade med att jag anmälde mig som frivillig. Bara jag fick det som alla de andra som blir uppsagda fick. Det ifrågasattes lite grand, men till slut blev det så.
Boken kom ut ett och ett halvt år senare, hösten 2009. Den svarta löparen utspelar sig på Västgöta universitet, en lätt maskerad version av hennes forna arbetsplats. Där får vi bland annat möta den unga, utsatta rektorn Emma, den kärva pedanten Vera, hennes sekreterare, den sandalklädde, insektsbitne prorektorn Åke, den högdragna, modemedvetna ekonomichefen Ulla, den flirtige filosofen och vicerektorn Pierre, den vresige, alkoholiserade vaktmästaren Sigurd och den rutinerade, till synes stabila informationschefen Elisabet.
Många av karaktärerna är ganska skruvade – och måttligt sympatiska.
– Det är inte alls skrivet med ilska. Jag har bara utgått ifrån mina egna upplevelser. I verkligheten finns det folk som är ännu mer extrema, men skulle jag skriva om det skulle jag inte verka trovärdig.
Därför blir hon särskilt glad varje gång människor från andra lärosäten säger att de känner igen sig.
– Då tänker jag att jag ändå har fångat något kännetecknande för den akademiska världen.
Uppståndelse inför utgivningen
Något oplanerat råkade hon åter befinna sig på Högskolan i Skövde, på ett tillfälligt inhopp, precis när boken kom ut. Kollegerna följde noga processen. Det pratades mycket om vem man skulle känna igen.
I den där inledande brasklappen där författaren brukar hävda att alla likheter med verkliga personer bara är en tillfällighet, har Kristina Appelqvist smugit in ett »förmodligen«.
– Karaktärerna är ihopfantiserade, men jag har säkert inspirerats av människor jag träffat under tio år. Allt annat vore att ljuga.
Under releasefesten i Skövde var det rusning efter böckerna.
– Ännu har jag inte hört någon som tycker att de har hittat sig själva. Däremot hittar man andra. Det roliga är att folk hela tiden gissar olika.
Klass och kön i centrala roller
Både den första boken och den andra snuddar vid en mängd samhällsfrågor. Genomgående skildras också mansdominansen i högskoletoppen och vad som händer många kvinnor som trotsar den.
– Flera kvinnor har sagt att de kände igen sig i första boken. Men det var inte alls min avsikt att skriva en genusdeckare. Det var bara oundvikligt att ha med det när jag skulle ha en kvinnlig rektor som huvudperson. Det är ju så det går till. Jag har inte förstått förrän efteråt hur starkt det uppfattas.
Också klassfrågor spelar en viktig roll i böckerna.
– I den här världen blir folks bakgrund kanske särskilt märkbar. Allt handlar om att vara välutbildad och kunnig. Jag tycker mig ha sett människor som inte växt upp i en akademikerfamilj, som är väldigt upptagna med det, som känner att de har bildningshål. De kommer i underläge i onödan ibland. Det är starkare än man kan tro för en del. Nästan som en skam.
Bok nummer två, Den som törstar, kretsar även den kring högskolan och rektorn Emma. Men här flyttar handlingen också ut i samhället, till kommunpolitik och kyrkokör. I den tredje boken, som skrivs i denna stund, är fokus tillbaka på Västgöta universitet och dess interna intriger. Förlaget har också skrivit kontrakt på en fjärde bok.
