Christian Örjestål: Svårt leva upp till gamla succéer
Den alternativa countryrockens främsta supergrupp, Golden Smog, är tillbaka. Åtta år tog det för de goda herrarna Murphy, Louris, Pearlman, Johnson och Tweedy att följa upp den storstilade Weird tales från 1998. Åtta år då samtliga koncentrerat sig på sina egentliga band: Soul Asylum, Jayhawks och Wilco. Och med den äran ska sägas. Samtliga, utom kanske Soul Asylum, har med album på album hamrat in sig som de främsta förvaltarna av en musikalisk fåra som tidigare plöjts upp av artister som The Byrds, Gram Parsons, Neil Young, R.E.M. och Tom Petty.
Golden Smog är som sagt en supergrupp, en lättviktig version av The Traveling Wilburys om ni vill. Och precis som Wilburys aldrig överträffade sitt debutalbum så missar Golden Smog, med Another fine day, målet med några centimeter. Det är ingen dålig skiva. Tvärtom, tagen ur sitt sammanhang är det en stabil produkt, men med tanke på vilka som styr skutan känns den ändå som något av ett misslyckande.
•l•
ÄLDST Mycket bättre är då Tom Pettys soloalbum Highway companion. Producerat av gamle Wilburys-kamraten Jeff Lynne går Petty från en klarhet till ännu en annan. Tom Petty är unik inom den amerikanska musiken. Sedan debuten med The Heartbreakers 1976 har han faktiskt inte spelat in ett enda svagt album. Ganska imponerande! Och om någon varit orolig för att fan blivit kristen på gamla dar så är Highway Companion i stället ett lysande bevis på att gammal är äldst. Det Golden Smog envist försöker bevisa på 15 låtar klackar Petty nonchalant in på bara några minuter. Klockrena Flirting with time är låten Golden Smog drömmer om att spela in. Så enkel, så direkt och så smart. En modern I won’t back down om ni vill.
•l•
INSNÖAD Marit Bergman är en annan artist som precis som Petty begåvats med närmast gudomlig musikalisk integritet. Allt som den forna »punkprinsessan« tar sig för behandlas med silkesvantar. Och med viss rätt kan tyckas. Marit Bergman är aldrig rädd för att välja oprövade stigar när hon testar sig framåt. På nya I think it’s a rainbow har hon, enligt egen utsago, snöat in sig på The Mamas & the Papas. Och det kanske märks? Jag är osäker. Den medvetet »svenska« produktionen à la Håkan Hellström, Weeping Willows och Moneybrother känns, i ärlighetens namn, lite dammig år 2006. De svaga låtarna lyser dock med sin frånvaro. Om ändå bara Marit hade snöat in på Abba. Då hade det här varit årets svenska skiva.
•l•
TRE SNABBA New York-bandet The Walkmen är i bättre form än någonsin. Skeva A hundred miles off är ett lysande exempel på vacker modern rock som ger skavsår i öronen.
James Dean Bradfield från trötta Manic Street Preachers är på soloalbumet The great western tillbaka i god form. Tillsammans med Grand Mals Love is the best con in town är det här ett av årets, ljudmässigt, snyggaste album.
Masta Killa, från The Wu-Tang Clan, har inte bara ett tufft namn. Han har även ett av rapvärldens mest skruvade flow. Alltid off beat verkar vara hans motto. Man kan inte annat än att älska
det. Höstens mesta hiphop-album heter Made in Brooklyn.
Christian Örjestål
Är journalist och tipsar om musik i ST Press