Bang gick sina egna vägar
En dokumentär, hennes Berlinreportage i nyutgåva och en biblioteksutställning presenterar Bang. Journalistisk stilist, fredsaktivist, föregångare och kvinnlig förebild.
Maj Wechselmann har nyligen haft premiär på dokumentären Bang och världshistorien, en film om journalisten och utrikeskorrespondenten Barbro Alving. Vid filmfestivalen i Göteborg gav inbjudna gymnasieklasser betyget klart godkänt. Vid 14.45-föreställningen en dag mitt i veckan på Zita i Stockholm bänkar sig ett trettiotal personer i salongen. Nya kopior är under görning för att klara visningar från Malmö till Umeå.
Med stillbilder och Bangs berättarröst – som Gunilla Nyroos gestaltar övertygande med repliker hämtade ur Bangs brev, artiklar och dagböcker – skissar Wechselmann ett porträtt av världsreportern från vaggan till graven.
Det finns många Bang: utrikeskorrespondenten och krigsreportern, kåsören (signaturen Käringen mot strömmen), opinionsbildaren och kvinnoförebilden.
I fokus för Maj Wechselmanns film står Bang reportern, och kvinnan.
– En dam som inte följde givna mallar utan tog ställning, förklarar Maj Wechselmann sin beundran.
Det tillsammans med modet att våga gå sin egen väg fick henne att göra filmen, och Bang till en förebild.
Bangbarnet Ruffa
Knappt fyllda trettio och ensamstående födde Bang dottern Ruffa. »Bangbarn« blev ett begrepp för att växa upp med en ensamstående mamma.
– Men Bang var aldrig ett offer. Hela tiden ansvarig för sina handlingar. Kvinnor är nästan jämt offer, säger Maj Wechselmann. Så fort något händer oss mejlar vi våra väninnor att »ooh, nu gör de så och så mot mig«.
Men allt har sitt pris. Redan som nybliven journalist sökte Bang hjälp för sitt drickande. Hon var som Maj Wechselmann beskriver det »lite gränslös«. Dottern Ruffa fick senare under långa perioder leva utan sin mamma. Redan månaden efter förlossningen återupptar Bang sina reportageresor. Hon far till Finland och vinterkriget. En fotoutställning, som nu visas på Medborgarplatsens bibliotek i Stockholm, visar Bang vid en rökpaus intill en stupad soldat som stelnat i snön. Något år senare blir hon kvar i USA ett halvår på grund av tyskarnas ubåtsblockad av Atlanten. Hon gör en årslång resa österut.
Men helt ensam var inte Ruffa. Bangs kvinnliga livskamrat Loyse Siöcrona finns kvar i Stockholm. Med Loyse är hon lycklig, som hon själv uttrycker det i Wechselmanns film. Redan som mycket ung skriver Bang i sin dagbok att hon känner sig som både flicka och pojke; senare att hon avverkar karlar som ingen annan. Gränslös, men sann mot sig själv.
Och van att ta ställning, även som reporter, framhåller Maj Wechselmann.
– Hon intervjuade Gandhi. Som pacifist gillade hon honom. Det gjorde inte resten av pressen. Churchill kallade honom för »något mellan apa och fakir«.
Hos befrielsearmén
På sin årslånga jordenruntresa på fyrtiotalet besöker Bang inte bara Indien utan också Indonesien. Efter tre veckor vill hon skaka av sig det holländska kolonialperspektivet och söker upp befrielsearmén i djungeln. Hon skriver för Dagens Nyheter sedan början av trettiotalet efter några inledande år på veckotidningen Idun som hov- och allmänreporter, filmrecensent och redaktionssekreterare. Men i slutet av femtiotalet bryter Bang med DN. Skälet är hennes fredsaktivism. Hon får problem med tidningens chefredaktör Herbert Tingsten som i sina ledare förespråkar en svensk atombomb. Bang säger upp sig. Hon vägrar även på grund av sin antiatomvapenaktivism att inställa sig till civilförsvarstjänst och får krypa in en månad på Långholmen, det kända, numera nedlagda, fängelset mitt i Stockholm.
Det börjar i Berlin
Men låt oss backa till 1936 då hon får anställning på Dagens Nyheter och chansen att åka till Berlin och skriva om de olympiska spelen, Hitlers propagandanummer.
– Bang var inte sportintresserad, berättar litteraturdocenten Rolf Yrlid, som nu i april kommer ut med Dagbok från Berlinolympiaden 1936.
Det var när han häromåret skrev den läsvärda dokumentärromanen Till Madrid, om bland andra Bangs vistelse i den spanska huvudstaden under inbördeskriget, som han läste Berlinreportagen. I sin nya bok har han tillsammans med en orienterande efterskrift samlat Bangs alla arton OS-reportage.
– En arbetsprestation att åstadkomma så många och långa reportage dagligen under nästan tre veckor. Texten skulle vara klar på utsatt tid för att läsas upp på telefon när DN ringde.
Berlin då – Peking nu
Eller som Bang själv beskriver det i ett brev till en väninna: att ryta i telefon flera spalter är litet ovant.
Berlinreportagen är fruktansvärt bra och värda att läsa igen, menar Rolf Yrlid. Inte bara för den stilistiska njutningen – det är rappt och humoristiskt – utan även för Bangs iakttagelse av hur det nazistiska propagandamaskineriet använde idrotten i politiskt syfte. Läsvärda förstås för att det är OS i Kina i år. För utan vidare jämförelser påminner propagandan i Berlin om den som nu görs i Peking. Precis som Hitler med OS ville skyla det som hände judarna i Tyskland vill Hu Jintao skyla vad som händer kritiska röster i Kina. Berlinreportagen står sig som debattbränsle både för frågor om idrott och politik, och om medias och journalistens ansvar att se bakom skönmålning och propagandakulisser.
Vad karaktäriserar då Berlinreportagen?
– Politisk medvetenhet. Hennes uppdrag i Berlin var inte att skildra nazismen, men den är hela tiden närvarande.
Reporter betyder ordagrant att ta med sig någonting tillbaka till läsaren. Bang vänder på det, menar Rolf Yrlid. Hon tar
i stället med sig läsaren till platsen och händelsen.
– Man sitter med henne på läktaren i Berlin. Trots att hon inte var idrottsintresserad fascineras hon av det hon upplever.
Som när nationstrupperna tågar in på olympiastadion. Bang prickar av vilka som hälsar publiken med Hitlerhälsning. Scenen finns också med i Wechselmanns film. Lättad noterar hon att den svenska truppen avstår Hitlerhälsningen.
I svenska truppen höjs bara en arm, det är en fotbollskille, som hittar någon bekant i publiken, och den hälsningen är svensk. Den betyder »tjena«.
