Alltid sevärt när Allen upprepar sig
Till skillnad från många andra med kreativ klåda levererar Woody Allen i princip alltid något sevärt, anser Fredrik Sahlin.
Woody Allen fyller snart 75 år och har nästan gjort lika många filmer. Nja, det var att ta i, men han är utan tvekan en av filmvärldens mest frekventa filmmakare – och till skillnad från många andra med kreativ klåda levererar han i princip alltid något sevärt.
You will meet a tall dark stranger är inget undantag. Här målar han med lätt hand, snabbt och effektivt, upp ett scenario som till stor del bygger på igenkänning – och det som känns igen är kanske inte främst våra egna liv, utan snarare det allenska grundtemat: varats meningslöshet och människans fruktlösa försök att stävja dödsångesten, antingen via sex med en alldeles för ung kvinna eller genom tro på reinkarnation. All denna nihilism levererad med en galant klackspark. (Bio 29/10)
Mother and Child är däremot på allvar, och något så udda som ett vuxet och osentimentalt amerikanskt relationsdrama. Anette Bening (lika osminkad och närvarande här som i The kids are alright) spelar en kvinna som lidit hela sitt liv av att hon som tonåring lät adoptera bort sitt barn. Intrigen vindlar fram och tillbaka i tiden, för med sig ett otal viktiga rollfigurer och rör sig obehindrat över klassgränser utan att tappa fart eller balans. Mother and Child kändes extra angelägen och sann eftersom jag såg den samma dag som jag fått ta del av Julia Roberts banala livsfilosoferande i Lyckan, kärleken och meningen med livet.
(Bio 15/10)
— •l• —
I SVTs kulturprogram Kobra kunde vi för några år sedan följa journalisten och Esther Williams-fanet Jane Magnusson reportageserie där hon tränade ett gäng män i något så omanligt som konstsim. Kul, på ett torrt vis. Något år senare kom Måns Herngrens inte helt lyckade spelfilm Allt flyter på samma tema. Redan efter detta fick nog kvoten för »män som kråmar sig i vatten« anses vara överfylld – så när det annonserades att det skulle komma ytterligare en film som utgår från samma historia, kändes det mer som en trist deja-vu än ett löfte.
Men inget är som bekant klart förrän den feta damen sjunger, så vem vet, dokumentären Män som simmar kanske inte alls blir ett magplask. (Bio 12/11)
— •l• —
Vissa teman går dock aldrig ur tiden. Som exempelvis nazisternas illdåd i 1930- och 40-talets Europa. Det franska dramat I gryningens timmar ger oss den sällan berättade historien om den franska Vichyregimens samarbete med Hitler, som direkt ledde till att tiotusentals franska judar deporterades till nazisternas utrotningsläger. Roselyne Boschs film, som följer några drabbade familjers öde, är av naturliga skäl oerhört gripande – även en luttrad filmtok som undertecknad fick ett överflöd av sekret i ögonen. Men den frågar också indirekt varför det inte var någon som reagerade, varför alla dessa tusentals judar inte gjorde motstånd? Svaret är inte nytt men värt att återupprepa: Ingen kunde ens fantisera fram en sådan ondska som nazisterna var kapabla till. Det mentala steget mellan å ena sidan den judiska familjens relativt trygga vardag och å andra sidan koncentrationslägret, var helt enkelt för stort att greppa. Något att tänka på nu när polerade rasister intagit Sveriges riksdag. (Bio 8/10)
Fredrik Sahlin är filmrecensent och journalist. Han tipsar om film och dvd i ST Press.