Absurd och härlig läsning
Livet i världen är absurt, så varför skulle inte litteraturen vara detsamma? Släpp nu greppet och släng alla återhållsamma förnuftsresonemang över bord. Låt oss segla ut på det förrycktas hav och ta oss ett vanvettigt dopp eller två.
- Det storslagna näsblodet och andra historier av Edward Gorey har inte bara en fantasieggande titel, det är även en bok som det är nästan omöjligt att tröttna på. Det beror på att den är så renodlat absurd, att man inte kan hitta vare sig förnuft, relevans eller logik i den. Gorey är en av de stora i nonsenslitteraturen. Med bilder som är uppbyggda av tunna streck och med vansinniga texter förbryllar han alla och envar. Man vill bläddra och försjunka. Det påminner ibland om min och mångas älsklingspoet Emily Dickinson som jag heller aldrig förstår, bara anar. (Sanatorium förlag, översättning Erik Andersson och Jonas Ellerström)
- Varg bland vargar av Hans Fallada är också absurd, i sin ofantlighet. Boken är på nästan tusen sidor och väger säkert flera kilo. Fallada är aktuell i dag eftersom han skildrade en tid som tyvärr kan jämföras med vår egen. Hans romaner handlar om människoöden som kastas hit och dit genom de politiska skeendena. I denna roman, som är som en evighetslång tv-serie, skildras tiden innan nazismen, med den stora inflationen och hopplösheten som brer ut sig. Det är många personer som fladdrar förbi, men alla har på ett eller annat sätt med varandra att göra. En stor läsupplevelse väntar, det kan jag lova, men man ska ha gott om tid och starka armar, åtminstone om man vill ligga på rygg i sängen och läsa. (Lind & Co, översättning Martin Stubbendorff)
- Violencia och hennes far av Lina Hagelbäck är en poetisk och demonisk historia om en kvinna som letar efter sin försupne och svekfulle far. I denna flödande ordrikedom finns en bitskhet som jag gillar, Violencia tar sig fram i livet, svingar sig mellan vinrus, kyssar och roliga referenser till de bästa författarna. Allt medan hon närmar sig vulkanen Etna och sin far som spelar olika instrument på en bar i Taormina. Knäppt – det är bara förnamnet. Under tiden som man läser kan man njuta av Hagelbäcks överlastade meningar och förundras över att de aldrig kantrar. Men det beror ju förstås på att man själv plaskar runt i galenskapens vatten. (Brombergs förlag)