83 romaner som väckte Sveriges kvinnor

– De författare jag har skrivit om var inga man hörde talas om i skolan. Men flera av dem var ständigt utlånade på biblioteket där jag jobbade extra. Jag förstod aldrig varför.

Nej, litteraturstudenten Kristina Fjelkestam fick börja från början när hon bestämde sig för att skriva en avhandling om svenska kvinnliga samtidsromaner från första världskrigets slut till början av det andra – tiden för det moderna Sveriges genombrott.

Enstaka författare är erkända och omskrivna – Karin Boye, Moa Martinson, Elin Wägner och några till – i övrigt var där bara en stor vit fläck på den litteraturhistoriska kartan. Många böcker gick knappt att få tag på.

Uppgiften blev därför till en början av grundforskningskaraktär. Kristina Fjelkestam lusläste årgångar av Svensk bokkatalog, och bok efter bok kunde hissas upp med paternosterverken ur Kungliga bibliotekets källare. Till slut hade 83 samtidsromaner av kvinnliga författare vaskats fram. Samtidsskildringar var uppenbarligen angelägna för kvinnliga författare. Men vad handlar böckerna om?

– På 20-talet reste romanernas kvinnliga huvudpersoner till Paris, som blev en symbol för kvinnligt självförverkligande.

“Plötsligt en dag ser hon ett väldigt altare av vit marmor resa sig upp ur jorden.

Någon vidrör hennes händer, och då hon ser ned omsluta hennes fingrar tvenne rosor, den ena svart, den andra röd.

– Välj, säger en röst. Den svarta rosen är konsten, längtan och saknadens ensamma väg. Den röda är kärleken. Det som ditt hjärta törstar efter.
– Varför ska jag välja, säger hon, och hon känner hur ångesten snör hennes strupe samman.

– Du kan endast äga ett, svarar rösten strängt och ogillande. En kvinna kan endast beträda konstens förgårdar på bekostnad av sin kärlek.”

Det är författarinnan Irma, huvudperson i Ulla Bjernes Ingen mans kvinna (1919), som drömmer mardrömmen om rosenaltaret. Irma vill både skriva böcker och älska Ulf, men som kvinna tvingas hon välja mellan Konsten och Kärleken – och väljer Konsten.

Författaren Ulla Bjerne var en av de många svenska kvinnor som reste till Paris, den stad som på 1920-talet blev en symbol och dröm för kvinnor som ville vidga tidens trånga livsramar, ett modernitetens epicentrum.

Bjerne skriver i sina memoarer om hur hon klippte håret kort, sminkade sig och lät sy upp vida byxkjolar, ett mode som dittills förbehållits de prostituerade.

Men nu hade en ny kvinnotyp uppenbarat sig: La Garconne. Garconnen var en självsäker, sportig typ som ville ha både ekonomisk och sexuell jämställdhet. I Eva Bergs Ny kvinna (1936) tänker huvudpersonens make tillbaka på deras första möten:

“Det hade varit så underligt att känna attraktion till en varelse i byxor, erinrade han sig, det var något egendomligt raffinerat att sluta sig intill en rank ung människa, stryka ett kort blont hår och samtidigt känna det grova tyget mot sig, slanka ben i vida sportbyxor.”

I Hjärterdam av Py Sörman (1924) är partnern mer än förundrad; han bryter förlovningen när fästmön klipper håret.

Men hur kvinnorna än ansträngde sig för frigörelse stod det i 1920-talets kvinnliga samtidsromaner klart för huvudpersonerna att de inte kunde “tjäna två herrar”: ett krävande yrkesliv och en krävande make.
En bit in på 30-talet har valsituationen förskjutits.

– 30-talets stora samtidstema i den kvinnliga skönlitteraturen var ”kamratäktenskapet”, där man skulle dela på allt, och kvinnors möjlighet att kombinera yrkesliv och privatliv, säger Kristina Fjelkestam.

Kvinnorna hade vid denna tid erövrat delar av arbetsmarknaden och utgjorde en majoritet inom tjänstemannakåren. Samtidigt hade arbetsgivarna ända fram till 1939 rätt att avskeda kvinnor som blev gravida eller gifte sig, vilket gjorde att många kvinnor valde samboförhållanden i stället för äktenskap. 1938 var 38 procent av de vuxna kvinnorna ogifta, vilket kan jämföras med 18 procent 1960. Tidstypiska romantitlar: Utan hemgift, Vi kvinnor, Kamrathustru, Jag är kvinna, Måndag på kontoret. Anteckningar ur en modern, självförsörjande flickas dagbok.

– 30-talsromanerna i synnerhet var skrivna i ett mycket medvetet syfte att påverka, noterar Kristina Fjelkestam. Dagmar Edqvist nämner det i förordet till Andra äktenskapet, och Eva Berg skrev till och med ett manifest om att det var dags att skriva tendenslitteratur.

Edqvists Kamrathustru (1932) blev Bonniers största succé i bokserien Moderna Unga Människor på 30-talet. Men bäst av alla mellankrigstidens romaner gick Ester Lindins Tänk om jag gifter mig med prästen!, som filmatiserades med Viveca Lindfors och Georg Rydeberg i huvudrollerna redan året efter utgivningen 1940 och kom ut med nya upplagor ända in på 1980-talet.

Tänk om... är ett bygdedrama med moderna förtecken, och kan enligt Kristina Fjelkestam ses som ett slags litterärt bokslut över mellankrigstiden.

Huvudpersonen Eva är en folkskollärarinna som får arbete på landsbygden och inleder en relation med prästen Ingvar. Eva blir med barn, men när hon kräver att de ska gifta sig kallar han henne oren och tar moraliskt avstånd.

– Ser du, Eva lilla, sade han, det är nödvändigt att ingen får reda på det här, ty då är det ute med både mitt och ditt rykte.

– Jaså, sade jag och lade märke till att han sa mitt först och ditt sedan och att han talade om rykte.

Ingvar försvinner ut ur historien genom självmord, medan Eva kräver och får acceptans i bygden för sig och sitt oäkta barn. Det är ett tidens tecken att romanen slutar “lyckligt”, menar Kristina Fjelkestam. I Ingeborg Björklunds trilogi Växt, som utspelar sig under början av mellankrigstiden, dränker sig till slut den utsatta och i kärlek övergivna Lina.

– Men när jag disputerade hade en ambitiös opponent hittat en senare upplaga av Växt, från 40-talet. Där hade man tagit bort stycken så att slutet blev öppet i stället för sorgligt. Det tidigare slutet passade alltså inte längre.

Mellankrigstidens kvinnliga samtidsromaner var inte bara en avspegling av tiden, anser Kristina Fjelkestam.

– Böckerna förändrade det offentliga samtalet och innebörden av begreppet kvinnlighet. Sedan min avhandling publicerades i april har flera kvinnor skrivit till mig om hur de här böckerna påverkade deras liv.

Hennes eget intresse väcktes när hon läste Ebba Witt-Brattströms avhandling om Moa Martinson, också den en storsäljare som gavs ut i pocket. Ebba Witt-Brattström har nu varit handledare för Kristina Fjelkestam.

– De första feministerna i litteraturvetenskapen fick skriva traditionella avhandlingar, men de höll feministiska seminarier.

Den andra generationen, på 1980-talet, kunde skriva om de enskilda kvinnliga författarskap som trots allt skrivit in sig i litteraturhistorien.
Det är på deras axlar som den tredje generationens feminister står.

– Med avhandlingarna om Moa Martinson, Krusenstjerna, Boye med flera som bas kunde jag ”fylla i mellanrummen” mellan dem. Utan de avhandlingarna hade det inte varit möjligt, säger Kristina Fjelkestam.