35 år på scen – Fria Teatern tänker inte sluta
De var en av de första fria teatergrupperna. Och är den enda som överlevt från 60-talet. Men ekonomin är ansträngd. Trots 35 år i gamet är skådespelarna arbetslösa delar av året.
1968 var året då allt var möjligt. Inom teatern ljöd ropen: ut från institutionerna. Och det fanns mycket att protestera emot.
Ett gäng entusiaster fick i uppdrag av Stockholms Stadsmuseum att skildra stadens historia.
Pjäsen, som spelades på museets gård vid Slussen, fick namnet: Hur började eländet? Och därmed började också Fria Teaterns historia.
– Vi hade inga scenkläder utan kom en halv timme innan föreställningen började i de kläder vi råkade ha på oss den dagen. Musiken bestod av att Anders Linder spelade på gitarr. Vi använde ingen teknik och vi åkte tunnelbana till våra spelningar. Rekvisitan fick plats i en plastpåse, berättar Håkan Jonson.
Han tar emot i Fria Teaterns foajé i Högdalen. I salongen repeteras The Danny Crowe Show om ungdomars längtan efter att synas – i det här fallet i en dokusåpa på TV.
Håkan Jonson och hans fru, Birgitta Sundberg, är konstnärliga ledare för teatern. De är också de enda som finns kvar i teatergruppen sedan den bildades. 1968 ingick också Anders Linder, Jörgen Lantz och Hans Wigren i ensemblen. Flera hade sin bakgrund i studentteatern.
– Hur började eländet? handlade om hur Stockholm vuxit fram sedan Hansatiden, hur den skapades av köpmännen och hur den formats med parkeringshus och bankpalats.
Man spelade mestadels utomhus för byalag och Folkets Hus runt om i landet.
Under 80-talet kom gruppen i kontakt med den östtyske regissören och teaterpedagogen Rudolf Penka. Han var lärjunge till Bertolt Brecht och var fram till sin död 1990 gruppens konstnärlige inspiratör.
– Penka sa att syftet med teater är att göra världen mer beboelig. Det är också den devis som vi försöker leva efter.
Rudolf Penka satte bland annat upp Anne Franks dagbok och Arthur Millers Utsikt från en bro.
– Bekantskapen med Rudolf Penka innebar att vi kände att vi behövde fördjupa teaterns redskap och använda oss av teaterns hela maskineri, förklarar Håkan Jonson.
Från 1979 hade gruppen också fått en fast scen i Högdalen, en förort i södra Stockholm.
– Vi blev varnade för att spela teater i förorten. Man trodde att det möjligen skulle gå att spela en föreställning här. Visst var det svårt i början, men det gick hela tiden uppåt. Folk kommer inte första gången de ser en affisch. Allt tar lång tid och byggs upp väldigt långsamt. Vi har försökt växa fast i vardagslivet här.
Håkan Jonson säger att teatern hade mycket lokal publik redan i början. Nu kommer också mycket folk från andra förorter.
– Den mest svårflirtade publiken är den i innerstaden.
Till en början spelades mest revyer om förortslivet. I tofflor och frack, som bland annat handlade om bastun i Högdalsbadet, och Kyss mig i Högdalen hörde till de mer välbesökta.
Sin största succé hade Fria Teatern med barnpjäsen Bamse. Den har setts av över 100 000 personer i Stockholm.
Gruppen hade också stora framgångar med Gökboet, som spelades under flera år.
Men trots flera stora framgångar är det svårt att få ekonomin att gå ihop.
Omsättningen är 5 miljoner per år. 3 miljoner kommer från staten, kommunen och landstinget. Resterande 2 miljoner måste spelas in.
– Vi behöver dra in mycket större andel av budgeten via biljettintäkter än de statsunderstödda institutionsteatrarna, förklarar Håkan Jonson.
Och nu för tiden har Fria Teatern också en andra scen, på Bergsgatan på Kungsholmen i Stockholm.
Den har bara 50 platser och det är alltid fullsatt, enligt Håkan Jonson.
Gruppen spelar också mycket på skolor, sjukhus och andra institutioner.
– Det är väldigt stimulerande att spela för sjuka och äldre. När barnen kommer till föreställningen med sina droppflaskor … det blir otroligt laddat.
Just nu spelas en ungdomspjäs på scenen i Högdalen och på skolor ute i landet. Den heter Henrik en tönt och handlar om mobbning. I den berättar Henrik Ståhl (som också medverkar i The Danny Crowe Show) om sin egen skoltid. En annan ungdomspjäs heter ”Den där Jenny” och handlar om tjejmobbning.
– Du vet, tjejmobbning ser lite annorlunda ut. Tjejer bildar kotterier och fryser ut varandra.
På teatern jobbar ett 20-tal personer under de mest aktiva perioderna. Lönen för en nyanställd skådespelare är cirka 15 000 kronor. Den som är utbildad och fullärd kan få ut som mest 19 000–20 000 kronor i månaden.
Den ekonomiska pressen innebär att ensemblen måste satsa på ”säkra kort”.
– Vi har inte råd med några floppar. Vi är oerhört noggranna när vi väljer ut pjäser och släpper inte fram något som vi inte tror fullkomligt på. Vi vågar inte experimentera som man kan göra på större teatrar.
Under vinterhalvåret går ekonomin runt. Men på våren börjar det glesna i salongen.
– När Ica och Konsum har stängt är det öde på torget. Jag vet inte vart alla människor tar vägen. Här bor många fattiga. Alla kan ju inte ha ett lantställe – men de går inte på teater i alla fall.
Under sommaren har skådespelarna hittills tvingats gå till arbetsförmedlingen och stämpla.
– Men numera är en del av oss anställda i en pool som heter Teateralliansen. Den har kommit till på initiativ av kulturdepartementet och Ams. Där står vi till förfogande för att delta i kurser och vidareutbildningar.
Håkan Jonson förklarar att månadslönen ligger något över a-kassan. När det är dags att börja arbeta vid teatern igen tar de tjänstledigt från poolen.
Vad är det då som driver gruppen att fortsätta?
– Ibland är det så svårt ekonomiskt att vi tänker att nu skiter vi i det här. Men det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Det känns som ett ansvar att fortsätta. Vi har lärt oss så mycket och har så mycket kontakter.
– Och periodvis är det skitroligt, särkilt när det går bra och vi har mycket folk, säger Håkan Jonson.
