Tobias Regnell: Vem brinner för globaliserad fotboll?
Fotbollen är i dag en välfungerande meritokrati på en gränslös arbetsmarknad.
Upptrappningen började redan efter lottningen, ett halvår före VM-fotbollens början. Angola ställdes mot sina gamla kolonialherrar från Portugal, Polen mot sin mäktiga granne och gamla krigsmotståndare Tyskland. Och i åttondelsfinalen kan Tyskland återigen få möta ett England som alltid förfaller till revanschistisk krigsretorik. (Vid EM 1996 poserade två engelska spelare i hjälmar från andra världskriget under rubriken: »Achtung! Surrender! For you Fritz, se Euro 96 championship is over.«)
Journalisterna skriver om »revansch« och »hat«. Och visst: Tyskland kommer att fyllas av mjödfyllda nordmän i vikingahjälmar, adrenalinstinna anglosaxare och flaggviftande germaner som är beredda att försvara sitt territorium meter för meter.
Jag har ändå svårt att se den här rituella nationalismen som något obehagligt, än mindre farligt. Faktum är att fotbollen går i täten för nationalismens motsats.
•l•
För sex VM-turneringar sedan, 1982 i Spanien, tjänade endast en spelare i det fantastiska brasilianska laget sitt uppehälle utanför landets gränser. 20 år senare var den brasilianska exporten av fotbollsspelare mer värd än kaffeexporten.
I dag finns professionella brasilianska fotbollsspelare i mer än hundra länder.
I fotbollens moderland, England, gick de nationalistiska protestvågorna höga när fotbollsförbundet utsåg svenske Sven-Göran Eriksson till förbundskapten. Samtidigt har de bästa engelska klubblagen vid upprepade tillfällen kommit till spel utan en enda engelsman i laguppställningen.
Mot den bakgrunden framstår »nationalismen« kring VM som en sista romantisk rest i fotbollsvärlden.
Fotbollen är i dag en välfungerande meritokrati på en gränslös arbetsmarknad. De starkaste varumärkena – Brasiliens landslag, FC Barcelona, Manchester United, David Beckham, Ronaldinho… – har en global dragningskraft och tv-sändningar av varenda intressant match på klotet finns tillgängliga för oss »konsumenter«. De största lagen har till och med en alltmer global läktarpublik.
Utvecklingen är helt enligt den kapitalistiska globaliseringens skolbok.
Men kanske är fotbollen på väg att globalisera ihjäl sig.
•l•
Fotbollens charm bygger på kontraster: mellan spelsystem, mellan samhällssystem, mellan supporterkulturer. Globaliseringens effektivitet bygger tvärtom på att släta ut alla särdrag.
I detta VM spelar därför brasilianare med nya medborgarskap i Portugals, Spaniens, Tunisiens, Japans och Mexikos landslag. I detta VM kommer publiken att bestå av fler välbeställda, neutrala paketbiljettsköpare än landslagsfans. I detta VM deltar spelarna på nåder – Europas stora klubblag är deras arbetsgivare, betalar deras löner och försäkringar och kommer bara att ställa upp så länge de anser att VM är bra för deras egna affärer.
Aggressiv nationalism och global likriktning är två trender vars extremer ingen vill se. Men där en urspårad patriotism snabbt blir så högljudd att ingen undgår den, kommer globaliseringens problem smygande som en tjuv om natten.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.