Vackra och gripande ord och handlingar hedrar de norska terroroffren. Ett nytt Norge har uppenbarat sig dessa underliga veckor. De fruktansvärda händelserna 22 juli kan vara födelseögonblicket för ett inkluderande land, där invånarna är övertygade om sin samhörighet och respekterar varandras skillnader.
I forskningen är det vanligt att göra skillnad mellan två definitioner av nationen.
En etnisk nation, ethnos, bygger på en utvidgad och ofta delvis fiktiv form för släktskap. Härstamning och rötter är viktiga kriterier för tillhörighet; ras ligger snubblande nära.
Det andra begreppet, demos, är främst territoriellt: Du är inte norsk för att du härstammar från vikingar, utan för att du bor i Norge och har förpliktigat dig att bidra till detta land.
Den senare tolkningen tycks ha stärkts i efterspelet till den 22 juli. Många av offren på Utøya hade ju minoritetsbakgrund. Påståenden om att invandrare aldrig blir integrerade faller därmed på sin egen orimlighet. Du blir knappast mer integrerad än när du deltar på sommarläger hos det statsbärande partiets ungdomsorganisation.
— •l• —
Detta är löftesrikt, men det är bara en början. Alla nationer har ett Janusansikte: de inkluderar – och exkluderar. De skapar värme inåt, men kyla utåt. I Norge har kylan vänts mot grupper som inte gjort något annat fel än att ha en annan kulturell bakgrund än majoriteten. Det finns inte något exempel på islamistiskt våld från Norge. Likväl har muslimer misstänkliggjorts och beskyllts för att inte vara »tillräckligt integrerade«.
Bomben som exploderade i Oslo påminner oss om det. När misstankarna riktades mot islamistiska fanatiker började trakasserierna av vanliga muslimer. Jag hörde om ett par vita norrmän som stod över en liten, brun pojke och sa till honom: »Vet du vad ni har gjort nu?« Fiendebilden av muslimer låg latent, och aktiverades snabbt.
Mot Anders Behring Breivik kunde inte sådana bilder användas. Det går ju inte att hata alla norrmän. I alla fall inte när man bor i Norge.
— •l• —
I det erkännandet ligger början till en självrannsakan. De högerextrema och islamofobiska tankegångar som lagt grunden för Breiviks ideologi är utbredda i det norska samhället. Fremskrittspartiet, med sin inställning till kulturella minoriteter, får runt 25 procent av rösterna, och de islamofobiska sajter Breivik läste har omkring 40 000 besökare i veckan.
Det nya Norge har varit en vacker syn i några veckor – inkluderande, solidariskt, öppet. Men när vardagen kommer blir detta lands skiljelinjer tydligare än kanske någon gång tidigare: Den djupaste konflikten går inte längre mellan stad och landsbygd, mellan arbetare och medelklass eller mellan muslimer och alla andra. Den går mellan dem som accepterar det mångkulturella samhället och tror att en nationell gemenskap kan förenas med mångfald, och dem som önskar ett samhälle baserat på en gemensam kulturell identitet.
Utmaningen blir att hantera denna motsättning på ett sådant sätt att ingen stängs ute från debatten – men också utan att extrema hatideologier ohämmat får sprida sitt gift.
Thomas Hylland Eriksen är professor i socialantropologi vid Universitetet i Oslo.