Sara Lövestam: Garderoben är trång
I garderoben lever man bara till hälften. Det är en otrolig lättnad att komma ut, skriver Sara Lövestam, lärare, författare och krönikör i tidningen QX.
Jag skrev just en krönika om fackföreningarnas närvaro på Pridefestivalen. Den innehöll exempel och reflektioner, och knöts ihop regelmässigt på slutet. Men sedan började jag tänka på saken, och så kände jag mitt hjärta slå. Jag kom på att det hela går mycket djupare än den där krönikan gjorde. Så jag gör ett nytt försök, denna gång rakt ur livet.
När jag kom ut som lesbisk hade jag först befunnit mig i garderoben i sju–åtta år. Garderoben, för den som inte redan vet det, är ett trångt, äckligt litet utrymme, där man försöker leva sitt liv samtidigt som man låtsas som om man trivs. I garderoben andas man till hälften, säger att Brad Pitt är snygg och lär sig fejka i ett flertal discipliner. Jag kan prata i timmar om garderoben. Jag kan prata om att förneka sina egna känslor och leva ett låtsasliv tills det når min kräkreflex.
— •l• —
I garderoben lever man inte bara till hälften. Man lever också i skräck för vad som finns utanför. För vissa människor i världen baseras skräcken på visshet om dödsdomar och spöstraff. För oss andra är det en rädsla att inte accepteras, att det ska visa sig att vi – faktiskt – inte duger som vi är. Utanpå det ännu en rädsla, en svårdefinierad: att allt ska gå åt helvete.
Det gör det för det mesta inte. Det är en otrolig lättnad att komma ut, det är en handling som säger: »Oavsett vad ni säger så har jag bestämt mig för att acceptera mig själv«, och alla som känt något liknande vet att det till och med är bättre än marängswiss. Jag har aldrig träffat någon, inte ens dödshotade aktivister, som ångrat att de kommit ut ur garderoben. Men jag har heller aldrig träffat någon som aldrig fått problem efter att ha kommit ut. Homofobin finns överallt, och varje ny person man möter är en garderob att ta ställning till. Inte minst på jobbet. Vi handplockar inte våra chefer, kollegor och kunder, och hundratusentals hbt-personer går till arbetet med homofobin i bakhuvudet.
— •l• —
Själv arbetar jag som lärare, ett yrke där garderoberna står och trängs både i yrkeskåren och bland eleverna. Enormt många lärare är ute inför sina vänner, men tysta på arbetsplatsen. Själv har jag alltid pratat öppet med kollegor, men i flera år var jag rädd för att vara öppen inför eleverna. Självföraktet började långsamt smyga sig på, garderobslukten var tillbaka. Många av mina kollegor avrådde mig, när jag bestämt mig för att komma ut för eleverna. När jag faktiskt gjorde det, blev de förvånade över att det över huvud taget gick. Själv blev jag andfådd, rädd och glad. Och stolt.
Pride är just den stoltheten. Inte över en läggning, men över ett jag som vågat möta rädslorna och välja sig själv. Lärarna har två fackförbund. Ett av dem fanns på Pridefestivalen i år, det andra inte. Jag ser det som att vi har ett förbund för lärare som förstått vad det handlar om. Och ett som inte gjort det.
Sara Lövestam är lärare, författare
och krönikör i tidningen QX.
2009 utkom hennes roman Udda.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.