Ringholm på väg till galgbacken
I skrivande stund jagas vice statsminister Bosse Ringholm på löpsedlar och i debattsoffor. När den här kolumnen gått i tryck kan han mycket väl redan ha avgått, men ämnet – politiker på väg mot hängning – har blivit evigt och därför tror jag att jag kan skriva om det ändå.
Jag har nämligen nyss suttit och svarat på ett mail där en upprörd person kallade Ringholm ”psykopat”. Ministerns envisa blånekande om all kännedom om svarta kontrakt renderade honom diagnosen ”psykopatbeteende” av brevskrivaren.
Jag frågade honom om han visste vad en psykopat är och kanske borde jag ha frågat om han någonsin träffat en psykopat. Definitionerna på vad en psykopat är varierar nog kraftigt från psykologkultur till psykologkultur och själv minns jag, att när jag jobbade på Karsuddens sjukhus för många år sedan, förekom även beteckningen sociopat.
•l•
Jag slår upp ordet psykopat i Nationalencyklopedin och finner där, att om Ringholm är psykopat, så har nog ”störningen visat sig redan i tidiga år genom skolk, snatteri, slagsmål, vandalisering och missbruk av droger.” Kännetecknande för en psykopat är en ”obenägenhet att följa samhällets regelsystem” och inte heller kan en sådan ”lära sig av sina misstag”. Enligt uppslagsboken borde då hoppet för Ringholm vara svagt: ”Någon verksam behandling finns inte.”
Och jag blir faktiskt någonstans skrämd över hur bottenlöst hatet mot politikerna ibland kan vara. Många människor ser helt enkelt euforiska ut när en politiker närmar sig galgbacken. Vilken är slutstationen för den synen på politiker?
Svar: Ett samhälle där politik betyder allt mindre och där alltfler viktiga angelägenheter överlämnas åt marknaden. Partierna töms ju stadigt. Ibland går jag på möten i landstingsfullmäktige där miljardfrågor avhandlas och inte en enda vanlig medborgare är där för att lyssna.
•l•
Är det mediernas fel? Ja, delvis: De drivs allt hårdare av kommersialism och de är dessutom borgerliga på alla opinionssidor. Men huvudförklaringen är det inte.
Roten till det onda ligger heller inte hos politikerna utan snarare hos politiken: femton–tjugo år av ökad otrygghet och massarbetslöshet har lärt svenska folket – och de flesta andra folk i västvärlden – att politikerna inte förmår ge oss den trygghet vi vill ha. Så enkelt är det. Därur allt detta missnöje, detta hat och så, till slut, tillgripandet av ord som psykopater för att beskriva åtminstone vissa folkvalda.
Själv tror jag inte att Ringholm är psykopat. Jag tror att den politik som kastar ut så många människor i djupaste otrygghet är psykopatisk.
Och det lustiga är att den enda verksamma behandlingen mot detta är – just politik. I alla fall en bättre politik.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.