Politikens verkliga missförstånd
Politiker som sagt något tokigt klagar ofta över att de blivit feltolkade. Alexander Armiento undrar vem som egentligen missförstått.
Det var en märklig idé justitieministern kom med: att skicka kuvert i grälla färger hem till personer som misstänkts – men inte dömts – för sexköp. »Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex«, sade hon – och tycktes inte se några bekymmer med ett modernt skamstraff för människor som inte ens fått sin sak prövad.
När hon fick tillfälle att förtydliga sig, ångrade hon visserligen färgvalet. Men inte själva tanken att rättsväsendet skulle agera för att uppmärksamma närstående om misstankarna.
Först flera dagar senare kommer ett pressmeddelande där Beatrice Ask gör helt klart att hon inte vill skicka några kuvert med särskilda färger. Och understryker det hennes kritiker hävdat att hon inte förstår: att en utgångspunkt för ett rättssamhälle är att alla ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.
I intervjuer hävdar Beatrice Ask att hon blivit missförstådd. »Det var klumpigt uttryckt eftersom det kan och har missuppfattats« säger hon exempelvis till TT. Vilket utrymme det egentligen finns att misstolka hennes tidigare uttalanden undviker hon dock att gå in på. Och få journalister ställer några frågor om saken.
— •l• —
Oförmågan att förstå vad politiker egentligen menar tycks vara en modern epidemi. När Expressen med anledning av ett uppmärksammat rättsfall frågade den socialdemokratiska riksdagsledamoten Monica Green om hon tyckte att frivilligt sex mellan två vuxna syskon skulle vara förbjudet, svarade hon: »Vuxna människor får ha sex med vem de vill. Det är min uppfattning.« Klart och tydligt, kan tyckas.
Men när Monica Green såg rubriken »S-politiker: Gör incest lagligt« skyndade hon sig att på sin blogg slå fast att hon tyckte att den ledde tankarna fel. Och att hennes åsikt var att sex mellan syskon skulle vara förbjudet.
Hon förklarade sig senare med att hon i intervjun »resonerade lite längre än ryggmärgsreflexen« – vilket förmodligen sällan är nyttigt för en politiker. Men samtidigt pratade hon om att det hon sagt »tolkas så väldigt fel«. Och sköt därmed över en del av skulden på andra.
— •l• —
Politik handlar om förtroende. Om att övertyga
väljarna om att man resonerar förnuftigt och fattar kloka beslut. För den som obetänksamt tänker högt och landar snett kan karriären i värsta fall vara över.
Därför går det inte att rätt och slätt erkänna att man sagt
något dumt. Frågan om vad man innerst inne tycker riskerar att hänga kvar i luften. Därför hör det till manus att påstå att man »tolkats fel« eller blivit »missförstådd«. Med denna dimridå skapas största möjliga förvirring om vad som verkligen tänkts, tyckts och sagts.
Strategin fungerar ofta utmärkt. Medborgarna får aldrig de svar de har rätt att kräva, när journalisterna rusar vidare mot nästa nyhetshändelse utan att ställa frågan vari missförståndet egentligen bestod. Eller om politikern i själva
verket missförstått ordet »missförstådd«.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
