Nödvändig könskvotering
Hur avgörs det vem som är mest kompetent? Det är män som styr och ställer i det akademiska livet, det har än en gång visats i siffror som Statstjänstemannen tagit fram.
Sämst är Uppsala med 82 procent manliga ledare. De som hävdar att kompetens är avgörande för befordringsgången måste få problem med att förklara de lokala skillnaderna: om fyra ledare av fem är män i Uppsala är siffran för Stockholm bättre, där är det ”bara” två av tre som är män (66 procent).
Ännu knepigare är det att förklara vad som förklarar ojämlikheten mellan könen i det så kallade fria kulturlivet. Framstående kvinnliga författare har det funnits i århundraden, ungefär som nu: kvinnliga författare intar stor plats, ofta dominerar de nyutgivningen, men i litteraturhistorien blir de ändå utraderade.
Det svenska Augustpriset har delats ut fjorton gånger, därav har det skönlitterära priset endast tre gånger gått till kvinnor. Det blir ungefär samma andel kvinnor som för ledande befattningar vid Uppsala universitet.
Nobelpriset i litteratur har delats ut sedan 1901: 88 gånger till män, nio gånger till kvinnor. Var tionde pris till en kvinna. Det skulle väl vara begripligt om kvinnorepresentationen ökat genom åren, men så är det dessvärre inte.
Krönikören Anneli Rogeman på Svenska Dagbladet har gått igenom 696 renodlat litterära belöningar i Sverige för åren 1997–2001: 446 gick till män, 250 till kvinnor. Detta är det allra svåraste att förstå, eftersom det gäller samtiden.
Antalet kvinnliga författare är lika stort som antalet manliga. Och kvinnor skriver, enligt mina kvinnochauvinistiska fördomar, bättre böcker.
Hur kan du säga så, sa en upprörd bekant mig: ”Vad vet du om det? Har du läst alla böcker som kommer ut?” Det var, som journalister brukar säga, en bra fråga. Inte ens de mest professionella bland läsare förmår läsa mer än en bråkdel av all nyutgiven litteratur. Man ska hinna med gamla klassiker också, för att inte tala om bortglömda fynd från antikvariat.
För min del tillkommer problemet att jag hellre slår upp en bok av en kvinna än en bok av en man, om jag inte känner till författarna (ibland även när jag känner till dem). Jag är mer nyfiken på böcker av kvinnor.
Alltså är jag inte kompetent att bedöma vilka ”kompetensskillnader” som finns inom litteraturen, som ändå är ett av mina egna specialområden.
Och hemska tanke: antagligen är det lika omöjligt att göra en rättvis bedömning av ”kompetens” och ”prestation” på andra områden, utom idrott där mätandet är poängen med verksamheten.
Konsekvensen av detta kan bara bli en: inför könskvotering överallt. Den som inte kan föreslå både en man och en kvinna får helt enkelt inte sitt förslag beaktat. Några inkompetenta kvinnor kommer då att belönas och befordras. Det är rättvist, så mycket manlig inkompetens som mänskligheten tvingats utstå hittills.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
