Männen som skriver hatbrev borde skämmas
Man kan förstå att människor blir arga när en myndighetschef slösat med skattebetalarnas pengar. Det är svårare att begripa varför någon skickar ett brev och påstår att hon uppvisar fysisk likhet med bondgårdsdjur, skriver Alexander Armiento.
»Du ser ut som en gris och är ett riktigt svin. AVGÅ med omedelbar verkan.« Så skrev en man till Tillväxtverkets tidigare generaldirektör Christina Lugnet när det blev känt att myndigheten lagt stora summor på middagar för medarbetare och chefer.
Det går att förstå att människor blir arga när en myndighetschef tycks ha slösat med skattebetalarnas pengar. Det är svårare att begripa varför någon reagerar genom att författa och skicka iväg ett brev där det påstås att hon uppvisar en fysisk likhet med bondgårdsdjur.
Att ett sådant tonläge inte är det mest effektiva sättet att få respekt för ett avgångskrav inser nog de flesta. Ändå var den upprörde mannen inte ensam. När det stormade som mest berättade Tillväxtverkets kommunikationschef om sin förvåning över att så många angrep generaldirektörens utseende. Hon noterade också att nästan alla mejl som gick över gränsen kom från män.
De allra flesta män skulle naturligtvis aldrig drömma om att brevledes förolämpa kvinnor de inte känner. Och säkerligen har även manliga generaldirektörer som utsatts för granskning fått utstå ett och annat ovidkommande personangrepp. Men det är ändå uppenbart att könet har stor betydelse för vilka reaktioner människor i offentligheten möter. Kvinnor får fler kränkande kommentarer än män.
Det gäller inte bara myndighetschefer i blåsväder.
Kvinnliga kolumnister och ledarskribenter, som inte gjort något annat än att ha en åsikt och synas på en bild, vittnar om hur de utsätts för könshat. Den vrede de kan möta är närmast obegriplig för en utomstående – och den stannar definitivt inte vid tillmälen som »gris«.
»Kalla mig ›fitta‹, kalla mig ›hora‹. Jag bryr mig inte längre«, skrev Dagens Nyheters krönikör Jenny Nordlander i somras. Hon beskriver hur hon har trubbats av eftersom hatmejlen är så många. Och konstaterar att hon inte känner till någon manlig journalist som fått erbjudanden om att penetreras för att bota inkompetens.
Det gör inte jag heller. Jag har sluppit sådana erbjudanden, trots att jag skrivit ganska många ledare och krönikor. Det är jag tacksam för. Men det vore korkat att göra sig illusionen att det skulle bero på att alla tycker att jag är klok och håller med om vad jag skriver. Jag slipper för att ingen har känt behovet av att skriva så till en man.
Att det finns individer som tar sig rätten att på detta sätt angripa kvinnor som syns och tar plats, är inte bara ett allvarligt arbetsmiljöproblem för dem som drabbas. Om de som angrips tvekar inför att åter sticka ut hakan är det också ett samhällsproblem.
Även om det är ett försvinnande litet antal män som bedriver könskrig med otidigheter, gör deras ord stor skada. De utgör ett problem som måste uppmärksammas och tas på allvar.
Och vi måste hjälpas åt att påminna varandra om att det är de som ska skämmas.
Alexander Armiento är chefredaktör för publikt
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
