Maja Aase: Tystnaden i Kungens kurva
Maja Aase undrar varför personalen på IKEA är så tysta om det som är dåligt inom företaget.
Mitt liv som kund är förändrat. Kunskapen om Ikeas miljarder i Liechtenstein har skakat om min plånbok. Nästa gång jag ska köpa sladd eller kudde kanske jag åker någon annanstans. Kanske till butikerna i mitt förortscentrum, som – faktiskt! – överlever trots att det bara ligger ett hundskall från Kungens KapitalismKurva.
SVTs Uppdrag gransknings program om den svenska möbelgigantens ekonomiska manövrar har byggt en mur mellan mig och Ingvar Kamprad. En mur av miljarder kronor, som korrekt beskattade kunde ha omvandlats till insatser mot ungdomsarbetslöshet och barnfattigdom. Två riktiga, viktiga, svåra problem. Som vi medborgare känner till.
Men bråkar alldeles för lite om.
— •l• —
För så är det: vi bråkar för lite. Vi som gärna myser i fredagssoffan och är glada över att vakna på morgonen, förhållandevis friska, förhållandevis lyckliga och förhållandevis trygga – sådana som vi bråkar sällan. Vi har inte tid, vi har ingen vana. Vi är lata. Vi är skraja. Och det är synd. Dessutom kontraproduktivt i längden.
När jag följer nyhetsflödet från Kairo och Egypten beundrar jag alla dem som agerar enligt sin övertygelse om demokrati och frihet och som solidariskt stöttar, kämpar och vågar. Här är konflikten betydligt mer komplicerad än det som finns i min närhet i Sverige. Men samtidigt enklare – och nu ska jag vara journalistiskt förenklad som bara den:
Vem vill vara en bad guy när man kan vara en good guy?
Därför undrar jag:
Var är Ikeas personal?
Fortsätt gärna att vara stolt över jobbresultaten, över företagets framgångar, över en massa saker som är nödvändiga i möbelsvängen. Men tig inte om det som är dåligt. Hur kan det komma sig att Ikeas anställda uppenbarligen tycker att det är bra att Ingvar Kamprad stoppat in 100 miljarder kronor i en stiftelse i ett land som får kritik, bland annat av CIA, för sitt bekymmersamma tvättande av pengar?
— •l• —
Självklart förstår jag att hur obehagligt det är att ställa sig upp på ett morgonmöte och förklara:
– Jag gillar verkligen mitt jobb. Jag har roligt med det här gänget och gillar grejorna vi säljer. Men jag gillar inte att Kamprad ses som ett helgon. Han smiter ju från skatten. Det är dags att vi #prataromdet.
Självklart förstår jag också att människor är rädda för att bli arbetslösa, fattiga, mobbade, föraktade. Men är det vad som händer när någon #prataromdet på sin arbetsplats? Hur vet vi det? Och hur blev det så?
Tills vidare vill jag se en ny vara på Ikeas varuhus – debattstolen Ingvar. De som sätter sig på den måste säga vad de tycker.
Ingvar ska vara tillverkad i en demokrati, av ekologiskt virke och utan kvarglömda barnnaglar i sitsen. Dessutom ska den främja rak rygg och stolt huvudhållning. Och inte minst: en effektiv syresättning av hjärnan.
Maja Aase är frilansjournalist med ett hem med gafflar, lampor, glas, påsförslutare och en massa smuliga spånplattor från Ikea.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
