Lawen Mohtadi: Våldet som rutinärende
Ibland vet man exakt vad som är normalt.
Klockan 21.50 fick polisen ett larm om bråk i en bostad på Folkungagatan där en man ska ha hotat en kvinna med pistol. Men det som började som ett vanligt rutinärende slutade med två dödsfall.
En man skjuter sin flickvän eller exflickvän, sen sig själv. Kvinnas 11-åriga dotter är i lägenheten när han skjuter. Det kunde ha slutat som ett rutinärende, pojkvän hotade kvinna med pistol, men det gjorde det inte. Tidigare under kvällen har dottern ringt sin pappa, pappan är också där när mannen skjuter kvinnan. 11-åringen måste ha blivit rädd när bråket började. Barn som blir rädda att deras föräldrar ska skadas. Jag vet inte om det finns något sorgligare.
•l•
Det går att utveckla till en studie, till något friskt konstruktivt, till något att skriva krönikor om. Det går också att bli besatt. Vakna morgnar och syna tidningssidorna. Markera i blocket, tisdag fyra pinnar, onsdag sex pinnar. Ofredanden, våldtäkter, misshandel (rutinärenden), mord. Det finns där som viskningar, som högtalarutrop. Det finns som 41-åringen, 28-åringen, som blondiner utan ansikten. Det finns som sovrummet, som gatan utanför lägenheten.
Inga nya angrepp mot kvinnor i Västerås.
Det finns och det är så normalt att det motsatta, inga nya angrepp, blir rubrik i tidningen. Det är den intressantaste verklighetsbeskrivningen på länge. Inga nya angrepp. Det går massor av timmar i Västerås och inga nya angrepp. Historieberättarna väntar, kvinnorna väntar, men inga nya angrepp kommer. Timme in och timme ut utan nya angrepp. När fortfarande, kanske efter en hel natt, inga nya angrepp är i sikte är nyheten ett faktum. Inga nya angrepp mot kvinnor i Västerås.
•l•
Det centrala temat i Sara Stridsbergs pjäs om Valerie Solanas, försöker någon, är det Solanas öde? Kvinnans roll? Jag kan inte svara på sånt. I stället ser jag ett slut. Valerie Solanas tvekar inte när hon skjuter Andy Warhol, inte heller ångrar hon något förutom att hon inte övade mer innan hon sköt. Men under några sekunder, när Valerie Solanas precis har avlossat det tredje skottet och hon hör en röst som säger: men Valerie, du vet ju att kvinnor vet att det är fel att skada andra människor och att meningen med livet är kärleken, i det ögonblicket går det något över Solanas ansikte. Det är inte ånger, jag vet, men kanske är det ögonblickskunskapen om att meningen med
livet är inte gripbart här och inte nu. Hur ska jag leva som
människa när jag vet att kärlek är det enda rätta men när våldet driver mig till vansinne?
När det där något går över Valerie Solanas ansikte ser hon ledsen ut en stund. Jag tror att kvinnor till varje pris vill undvika den typen av insikter.
De kursiverade delarna är hämtade ur nyhetsartiklar publicerade i Svenska Dagbladet den 4 oktober och Dagens Nyheter den 30 september i år.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.