Johanna Koljonen: Fel frågor om politiken
Johanna Koljonen läser två böcker på raken som gör att hon plötsligt ser världen med andra ögon.
Av en händelse läser jag två färska svenska politiska böcker på raken. Politiska till sina ämnen och till sina syften, men ändå i första hand njutningsfull litteratur: spännande, gripande, tankeväckande, underhållande och oroande. En av dem berättar om något jag visste men inte hade förstått. Den andra om något jag nog kan förstå men inte riktigt hade vetat. Böckerna pratar med varandra medan jag läser och när jag lyfter blicken från sista sidan vet jag att de har förändrat mig.
Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril är en ganska liten roman, liten till storleken och knapp i språket. Biografiska romaner brukar vara svulstiga, episka till och med, med myllrande folkmassor och stora tal, väva tidsbild genom exotiska detaljer, göra läsaren till tidsresenär. Men Ahndoril följer skräddarmästaren August Palm helt utan pukor och trumpeter, från en kal kammare till en annan i det sena 1800-talets Skåne, Danmark och Tyskland. Visar alldeles sakligt uppväxten in i extrem fattigdom. Så här kan en mor ha känt när hennes barn auktionerades bort. Så här var det att vara lärling när det ordet betydde slav. Här är orsakerna till att man fogade sig. Här är kärleken. Här är våldet som höll de förtryckta på mattan.
— •l• —
Jag trodde jag visste hur folk hade det i fattig-Sverige den gången men jag hade aldrig förstått vad det betydde, vilken resa vi har gjort på 100 år. Inte förrän jag läste den här boken. Först mot slutet inser jag att mäster Palm är en historisk person, den svenska socialdemokratins grundare. Ahndoril berättar inte om vad han blev, bara varför och kanske hur. Vi bjuds en skymt av framtiden, men först på sista sidan, som jag läser tio gånger, alldeles lycklig över vad en ensam människa kan göra, en som vågar använda sina gåvor. Oavsett partifärg, tänker jag plötsligt, är det detta vi har politiska processer till. Till att lyfta varann ur fasor och förtryck.
— •l• —
Sedan läser jag Torbjörn Nilssons fantastiska reportagebok De omänskliga, som beskriver det fula spelet mellan och inom Sveriges politiska partier. Förstår att de som regerar och vi som röstar alla ställer fel frågor när vi bekymrar oss om slutpunkten – om vem som får makten. Vi borde som Alexandra Coelho Ahndoril fråga om varför och hur. Det gör Nilsson och det är förunderligt hur alla hundratals nyhetsartiklar jag läst under mina tio år i Sverige om dataintrång, krogslagsmål och partipiskorna först då vävs ihop till en berättelse som faktiskt hjälper mig att förstå.
Jag läste två böcker på raken som var spännande och kul och ser plötsligt på min omvärld med nya ögon. De gav mig en ny valårsdröm: att vi alla kan bli bättre på att tala med varann om verkligheten. Berätta berättelserna som känns i stället för dem som förväntas. Tänka mindre på vad vi har för färg och mer på hur och varför vi blev de vi är.
Johanna Koljonen är författare, kritiker, programledare och översättare. Hon är född i Helsingfors och bor nu i Malmö.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.