Högutbildad konservatism
Med stort intresse läste jag artiklarna i denna tidning om mansdominansen på universitet och högskolor. Och då gäller det ju inte studenterna eller ens forskarna – utan personerna i högsta ledningen. Där sitter, så långt ögat når, män och åter män.
Överraskad blev jag inte. Nyligen har vi haft en omfattande debatt i lilla Dala-Demokraten om framtiden för Högskolan Dalarna och när ett tjugotal debattinlägg varit publicerade slog det mig med fasa: Inte en enda kvinna har yttrat sig!
Först utgick jag från att det berömda machobälte som ofta löper genom skogslän av Dalarnas typ åter hade gett sig tillkänna. Men så var det ju inte riktigt. Högskolan Dalarna placerade sig i ett visserligen föga hedrande mittfält men dock inte i botten på den tabell som Statstjänstemannen redovisade.
Flera saker är intressanta med kartläggningen. För det första kanske den på ett hälsosamt sätt slår sönder en alltför självklar myt om att människor med högre utbildning och forskningsmiljöer alltid går i spetsen för moderniseringen av samhället. Många tar nog för givet att hög utbildning i största allmänhet gör folk mer progressiva, mer öppna för att bryta med inrotade traditioner, men så behöver det ju inte alls vara.
Hand i hand med hög utbildning kan nämligen gå en djup konservatism: Eliterna är ju de sista som vill förändras. Och att ha djupa kunskaper på ett område – t ex kärnfysik – behöver sannerligen inte innebära att man har kompetens på ett annat, som att leda budgetarbetet på ett universitet eller syssla med personalfrågor.
En annan paradox är att universitet och högskolor rent principiellt antas vara miljöer där den rationella övertygelsen – för att låna ett vackert uttryck från samhällsvetaren Jürgen Habermas – utgör den rådande normen. Det bättre argumentet bör vinna över det sämre – så ska det gå till på seminarier och disputationer. Egenintressen och privata fejder hör inte hemma i forsknings- och utbildningssammanhang.
I själva verket är universitetsmiljöerna i hög grad ett slags stridsarenor. Karriärer och symboliskt kapital står på spel. Man kämpar om forskningsanslag. Professorsutnämningar skapar livslånga fiendskaper. Ja, den rationella övertygelsen kan ibland stå långt svagare på ett universitet än på en mekanisk verkstad eller i personalrummet på ett vårdhem där karriärtänkandet sällan är så uttalat och där den symboliska kapitalförlusten efter en förlorad argumentation knappast upplevs som lika livsavgörande.
Prestigen i våra roller! Ålderstigna genusmönster kan frodas även i vetenskapens och förnuftets boningar. Kort sagt var det uppiggande att i denna tidning läsa om hur efterblivna våra universitet och högskolor är och att det fackliga perspektivet alltid röjer bra i slyn.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.