Gemensam stolthet spårlöst borta
De sociala mediernas lätttillgängliga arena har gett förbannade resenärer på stillastående tåg möjlighet att rapportera i realtid, skriver Alexander Armiento.
Det var ett drama som kunde följas live på nätet. »Nu har vi suttit här i Nässjö i mer än två timmar och vi vet inget om när/om vi ska åka. SKANDAL!« Därefter: »Nu beklagar tågpersonalen att de inte fått någon information. Vi är med er men vill utkräva ansvar!«
Några timmar senare har utropstecknen mångfaldigats: »Nu har vi suttit i Nässjö i mer än fem timmar!!!!!!!!!!!!!«
Sedan en strimma av hopp. Tåget rullar igång. Men nej. »Signalfel = stopp. Igen. Jag vill tvångskommendera trafikutskottet till tåget.«
Det var Feministiskt initiativs talesperson Gudrun Schyman som nyligen på Twitter gav utlopp för sin frustration under en resa från Malmö till Stockholm som till slut blev tolv timmar lång. Först framåt natten nådde hon sitt mål: »Framme! Spontana applåder. För den hårt prövade personalen«.
— •l• —
Hon är inte ensam om att delge omvärlden sina bekymmer med tågtrafiken. De sociala mediernas lätttillgängliga arena har gett förbannade resenärer på stillastående tåg möjlighet att rapportera i realtid. Och alla gör det inte lika verserat som Gudrun Schyman. När en växel fryser eller en kontaktledning rivs ned får SJs egna tappra twittrare försöka gå i svaromål mot en svärm av uppretade 140-teckensutrop. Även de som inte själva är ombord dras med i diskussionen, vidarebefordrar klagomål och upprörs å andras vägnar.
Engagemanget förvånar inte. De flesta svenskar är tågresenärer – och alla är också delägare i lok, vagnar och spår, eftersom järnvägen är en tillgång vi fortfarande till största delen förvaltar gemensamt. När den inte fungerar som den ska därför att växlande politiska majoriteter försummat dess underhåll känner vi oss illa till mods.
— •l• —
I sociala medier, i tidningarna, i fikarummen – överallt är intresset stort för tillståndet för statens järnvägar. Infrastrukturen väcker våra känslor – inte bara när vi själva sitter fast någonstans halvvägs till Hallsberg. Kanske för att den utgör en av de allt färre gemensamma nationella angelägenheter vi har kvar. Engagemanget är ett uttryck för en omsorg om det nät som binder samman vårt land.
En omsorg som får det att skära i våra hjärtan när detta nät lamslås av en vanlig hederlig svensk vinter. När vi inte längre kan säga om något som fungerar perfekt att det går som tåget.
Om vi sett väl fungerande kommunikationer som ett uttryck för vår nationella självbild i ett land där punktlighet, precision och ingenjörskonst värdesätts högt – vad säger det då om oss när dessa färdmedel inte fungerar som förväntat? När kineser kör om oss flera gånger om i sina supersnabbtåg och Transsibiriska järnvägen tuffar på medan våra lok verkar fastna så fort det blir frostgrader – då lurar en identitetskris om hörnet.
— •l• —
I grunden har våra känslor för tågtidtabellernas efterlevnad en enkel orsak. Vi bryr oss om det vi äger tillsammans och som vi alla har nytta av. Trots att det ibland leder till att hårda ord fälls
fyller det mig med tillförsikt.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
