Gästarbetarna som slipper tuffa frågor
Alexander Armiento undrar om svenska profiler i utländsk tjänst någonsin ifrågasatt det rimliga att företräda tveksamma demokratier.
Som anställd vid en svensk institution behöver man inte sympatisera med allt Sverige står för och allt regeringen gör. Men man bör nog ha funderat över vad det innebär att arbeta för nationens intressen.
Frågan är om de kända svenskar som tagit jobb som uppmärksammade representanter för andra länder tänkt så långt.
— •l• —
Två svenskar som just nu står i strålkastarljuset är Sven-Göran Eriksson och Lars Lagerbäck. Som ledare för Elfenbenskustens och Nigerias herrfotbollslandslag ansvarar de för varsin nationalsymbol. Jag undrar hur de ser på den rollen – och på de stater vars förväntningar nu vilar tungt på deras axlar.
Elfenbenskusten har härjats av inbördeskrig, vilket gått ut över demokratin. Allmänna val har skjutits upp i flera år. Korruptionen är utbredd och det finns många brister vad gäller mänskliga rättigheter. Barnarbete är vanligt.
Även i Nigeria rapporterar människorättsorganisationer om omfattande problem med korruption och brott mot mänskliga rättigheter. I många delstater kan brott straffas med amputation och stening.
Landslagstränare i fotboll är förvisso inte anställda av regeringen och ska inte behöva ta ansvar för alla delar av den politik som förs i landet. Men med tanke på att sporten ofta utnyttjas för politiska syften skulle jag vilja höra Sven-Göran Erikssons och Lars Lagerbäcks tankar kring att stå i fokus för varsin problemtyngd nations intresse. Kanske hoppas de rentav kunna påverka länderna till de bättre även utanför planen. Det vore intressant att veta. Men sådana frågor ställs sällan eller aldrig till en sportprofil.
— •l• —
Inte heller när Robert Wells nyligen syntes bakom en flygel i Vitrysslands bidrag till årets schlagerfestival behövde han redogöra för sina tankar om den stat han tävlade för. Vitryssland kritiseras ständigt för sin brist på medborgerliga rättigheter. Flera bloggare påpekade också att regimen utnyttjar tävlingen i propagandasyfte. »Jag älskar bra musik och härliga människor, och det är därför som jag ställer upp«, kommenterade Robert Wells sitt uppdrag.
En annan svensk, som valde att jobba direkt för en odemokratisk regim, fick tack och lov lite tuffare frågor. Tyvärr blev svaren inte särskilt tydliga. »Jag ger mig inte in i att tala politik. Jag ska bara göra ett professionellt jobb«, sade hovets tidigare medarbetare Elisabeth Tarras-Wahlberg när hon fick frågan om hur hon såg på att ta anställning hos emiren i Qatar. En man med avgörande inflytande över ett land där både politiska partier och oberoende fackföreningar är förbjudna. Någon större debatt om saken blev det inte.
Framstående svenskar inom sport, kultur och förvaltning kan säkerligen göra stor nytta i världen och bidra till ömsesidig förståelse, jämlikhet, öppenhet och demokrati. Men då fordras det nog att de själva funderat över sin roll och hur de ska förhålla sig till det land vars fanor de uppträder under. Lite fler obekväma
frågor skulle göra nytta.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
