Ett val jag inte vill göra från soffan
Det är lockande att välja vinnare i politiken lika lätt som i schlagerfestivalen. Men det finns risker med att rösta via datorn eller mobilen, skriver Alexander Armiento.
Jag ser fram emot att ta ställning och ge mitt stöd till den som bäst förtjänar det.
På lördag är det final i eurovisionsschlagerfestivalen. Den 19 september är det val till kommun, landsting och riksdag. Jag kommer att rösta vid båda dessa tillfällen.
Där upphör likheterna. Även om jag förvisso tar den europeiska musikkampen på större allvar än många andra, är den ju oviktig jämfört med att utse dem som ska styra Sverige.
Därför har jag heller inga problem med att valet av vinnarlåt inte är ett särskilt rättvist val. Här finns ingen allmän och lika rösträtt – räds man inte sin kommande telefonräkning kan man rösta så många gånger man hinner, vill man inte betala får man låta andra bestämma.
— •l• —
Vid det här laget har vi vant oss vid formerna. Men när svenska tittare i Melodifestivalen 1993 för första gången fick telefonrösta på musik var det revolutionerande. Sedan dess har vi fått avgöra både vem som ska få stanna i Big Brother-huset och vem som ska vinna Idol. Vi har också vant oss vid att ständigt få säga vår mening i olika frågor med ett klick på en webbsajt.
Det är enkelt och lätt. Och väldigt många deltar. Det är inte konstigt att det väcker tankar om att utse våra folkvalda politiker på samma sätt. Utan att besväret ska kosta oss en knapp tia, förstås. Och med koder som garanterar att ingen röstar mer än en gång.
En som fört fram idén är Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann, som efter Europaparlamentsvalet förra året sade att det nästa gång borde vara möjligt att rösta via sms och på internet. »I den här typen av val där valdeltagandet är lågt så gäller det att sänka alla tänkbara trösklar för människor«, sade han.
Det är en lovvärd ambition att göra det så lätt som möjligt att delta i den demokratiska processen. Men problemet är att en sådan reform samtidigt riskerar att undergräva demokratin.
När jag röstar på min schlagerfavorit kan mina vänner i teve-
soffan lätt se vad jag knappar in på telefonen. Det är nu inget problem, eftersom jag samtidigt högljutt brukar förkunna mitt val.
Riksdagsval går lyckligtvis inte till på samma sätt. Att ingen får följa med bakom skärmen i vallokalen gör mig inte bara säker på att mitt eget val förblir hemligt, utan också på att alla andra röstar efter egen vilja. Valhemligheten gör det omöjligt att med hot eller lockelser förmå någon att rösta på ett visst sätt och kontrollera att så sker. Det ger våra val legitimitet.
— •l• —
Sådana saker är lätta att glömma bort i ivern att göra det lika enkelt att välja vinnare i politiken som i en schlagertävling. Kanske är det därför som tanken lockar så många. I en färsk Sifoundersökning svarade 38 procent att de skulle föredra att lägga sin röst via datorn eller mobilen, om det var möjligt.
Men ibland är den enkla lösningen inte den bästa. Grundläggande demokratiska principer som valhemlighet finns där av en orsak. Vi gör klokt i att vårda dem.
Även om det betyder att vi, när det verkligen är allvar, måste resa oss ur soffan för att kunna rösta.
Alexander Armiento
är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
