Erik de la Reguera: Att kräva insyn inte ett tecken på illojalitet
Meddelarfrihet, pressfrihet och öppenhet är ett måste för att staten ska förbli en lydig tjänare i demokratins tjänst, skriver gästkrönikören Erik de la Reguera.
För ett par år sedan utsattes vi för ett inbrott i vårt hem i Mexico City. Gärningsmännen tog sig in med kofot, vräkte ut alla kläder på golvet och vände upp och ned på hela lägenheten. Men de stal bara min laptop och systemkamera. Alla andra värdesaker lämnades orörda.
I detta land där minst 80 journalister mördats sedan år 2000 insåg vi snart att vi haft tur som inte var hemma när de ansvariga gick in. Och när en högt uppsatt statstjänsteman som alltid följdes av fem livvakter flyttade ut ur portuppgången ett par veckor senare, kunde vi inte undgå att misstänka att hans säkerhetsansvarige haft något med saken att göra.
»Troligen ville de kolla upp vem du var – och sedan valde de att flytta honom«, var mina hårt prövade mexikanska kollegers bedömning. Det låter märkligt, men tyvärr är det svårt att avfärda dem som paranoida. Flera av dessa journalister lever under dödshot, har utsatts för liknande inbrott och tvingats gå under jorden efter att ha avslöjat nära samröre mellan politiker och maffia.
I Sverige har vi en ovanligt stark tilltro till statens institutioner, vilket har sin grund i de välfärdssystem och den demokratiska rättsstat som präglat landet i årtionden. Men den som en gång bott i Latinamerika, Afrika, Östeuropa eller Asien vet att staten också kan vara – och inte sällan är – ett hinder för dem som kämpar för transparens och demokratiskt ansvarsutkrävande. Vad som är »normaltillståndet« är inte heller så självklart som det ibland framställs.
Under merparten av de nära tusen år som gått sedan den moderna staten började ta form har den varit en krigsmaskin och en repressiv apparat för skatteindrivning. När vi i dag talar om meddelarfrihet och öppenhet handlar det i praktiken om att garantera att staten förblir en lydig tjänare i demokratins tjänst, och inte faller tillbaka i godtyckliga, auktoritära mönster.
Det är i det ljuset Edward Snowdens avslöjanden av den amerikanska underrättelsetjänsten NSAs spaning på internetanvändare ska ses. Som Snowden själv har sagt: »Jag vill inte leva i en värld där allt jag säger, allt jag gör, alla jag talar med, alla uttryck för kreativitet, kärlek eller vänskap spelas in.«
I dag vet vi att en global amerikansk övervakningsstat byggts upp utan vår kännedom. Och att mycket tyder på att trenden är global. I Kina och Ryssland – där Snowden fått tillfällig asyl efter att ha hindrats resa till de länder som erbjudit honom en permanent fristad – pågår en liknande utveckling. Och i Latinamerika tar trenden sig uttryck i ett ökat antal fall av förföljelse av och mord på journalister.
Att kräva ökad insyn, meddelarfrihet och pressfrihet handlar därför inte om illojalitet eller om någon dogmatisk idé om att sekretess aldrig kan motiveras, utan om att värna demokratin mot statens auktoritära sidor. Och det oavsett om det rör sig om att någon övervakar din e-post eller bryter sig in i mitt hem.
Erik de la Reguera är journalist och författare, sedan flera år baserad i mexiko.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
