En framtidsdröm från det förflutna
Alexander Armiento om den välordnade arkitektoniska skapelsen Brasilia – och det oplanerade myllret av kåkstäder runt staden.
Det känns som att anlända till en rymdbas i en science fiction-film från mitten av förra seklet. Längs parallella transportleder susar vi förbi symmetriskt ordnade sektorer med klossformade byggnader, in till en centralpunkt omgiven av torn, kupoler och andra märkliga men vackra byggnadsverk.
Brasilia är framtidsstaden som hunnit fylla femtio år i år. Henrik Brandão Jönsson – som i detta nummer av ST Press skildrar de brasilianska statstjänstemännens tillvaro – berättar om denna urbana utopis historia i den fascinerande boken Fantasiön, som utkom i våras. Med den i bagaget reste jag för några månader sedan på semester till den jubilerande staden.
— •l• —
Den nya huvudstad som var president Juscelino Kubitscheks vallöfte byggdes upp på några år på den öde slätten i Brasiliens inland. I dag är den vårt enda samtida världsarv, ett monument över en tid då allt var möjligt.
För den som är det minsta intresserad av modern arkitektur är det en upplevelse att vandra runt bland arkitekten Oscar Niemeyers många skapelser.
Fast just att vandra runt är inte så enkelt. På femtiotalet var framtiden bilburen. Därför är det snålt med trottoarer och övergångsställen i Brasilia. I de kvadratiska storkvarteren omges de modernistiska flerbostadshusen av lummig grönska och smågator, men ska man bege sig längre bort blir det genast knepigare. Ett motorfordon är närmast nödvändigt för att ta sig mellan de sektorer som delar in den flygplansformade stadens delar i olika funktioner – handelssektorer, hotellsektorer, ambassadsektorer och bostadssektorer.
Den välordnade strukturen gör det lätt att glömma bort det som den utesluter. För i ett land som Brasilien finns många som inte får plats i de moderna miljöer som Lúcio Costas stadsplan består av.
I sin bok berättar Henrik Brandão Jönsson om satellitstäderna, som växer fram som ett oplanerat myller av hem för dem som inte har råd att bo i de centrala delarna.
Som turist är det lättare att stanna i den trygga rymdbasen, en välordnad bubbla i ett kaotiskt land. Nästan fri från den sociala misär som annars alltid finns inom synhåll i Brasilien. I den glänsande framtidsvisionen ritades det inte in några kåkstäder av den sort som återfinns i alla brasilianska metropoler. Kanske hade Brasilias skapare en vision om en ny tid, ett välfärdssamhälle utan fattiga lycksökare och underbetalda arbetare. Men några kilometer från katedralen, kongressen och presidentpalatset finns de där ändå.
— •l• —
Även efter åtta år med Lula da Silva, industriarbetaren som valdes till president på sitt löfte att förbättra för landets sämst lottade, är klassklyftorna i Brasilien enorma. Hans efterträdare Dilma Rouseff må ha ambitionen att fortsätta kampen mot fattigdomen – det är ändå svårt att föreställa sig en social utveckling i landet som skulle förmå att bryta Brasilias stenhårda segregation.
Vissa utopier är helt enkelt mer avlägsna än andra.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
