En bättre värld – jag vill veta hur
Alexander Armiento om sin önskan att tro på framsteg för demokrati och öppenhet, trots att tyrannerna envetet trotsar alla kampanjer på Facebook.
Året inleds med bilder från Tunisien, där en folklig resning tvingat en auktoritär härskare på flykt. Vi kan bara hoppas att utvecklingen i landet nu går mot yttrandefrihet och demokrati.
Jag vill tro på framsteg. Men tyvärr lär historien oss att det långtifrån är säkert. Utvecklingen går inte alltid framåt. Det finns ingen stark kraft som ovillkorligen drar stater mot öppenhetens och frihetens ideal.
Vi har sett diktaturer falla bara för att ersättas med nya repressiva regimer. Vi har klamrat oss fast vid små tecken på förbättring i stater där kvinnor förtrycks, oliktänkande sätts i fängelse, fackliga aktivister riskerar livet – bara för att bli besvikna.
— •l• —
I det forna Sovjetunionen är många stater på glid utför. Studier visar att politiska rättigheter och medborgerliga friheter i regionen stadigt inskränkts under 2000-talet.
I Ryssland hålls visserligen val, men Vladimir Putin – tidigare president, nu premiärminister – tycks inte vara på väg att släppa greppet om makten och medierna. Ändå är det mindre illa än i många andra forna Sovjetstater.
Kommunismens fall väckte hoppet om en bättre tillvaro – men i flera av länderna har de politiska och ekonomiska framstegen varit begränsade eller obefintliga.
I dag finns några av världens mest repressiva regimer i Centralasien. Trots att de gör sig skyldiga till svåra brott mot de mänskliga rättigheterna vill få inflytelserika globala spelare på allvar utmana dem. De sitter nämligen på stora naturtillgångar och ett strategiskt läge kring säkerhetspolitiska krutdurkar som Irak, Iran och Afghanistan.
På närmare håll har vi sorgebarnet Vitryssland, där vi före jul fick se protesterna mot det riggade omvalet av president Aleksandr Lukasjenko brutalt slås ned. Hundratals demonstranter fängslades, liksom flera av Lukasjenkos motkandidater. Säkerhetstjänsten med det föga tilltalande namnet KGB har förhört demokratiaktivister och genomsökt deras hem.
I Vitryssland fanns tecken på en positiv utveckling. I valkampanjen gavs utmanarna om presidentposten till och med möjlighet att tala till väljarna på tv. Men blodfläckarna i snön i Minsk släckte hoppet om en snar väg mot normalisering.
— •l• —
Mitt hopp om en bättre värld, där människor har rätt att fritt säga sin mening, åkte på nya törnar under 2010. Van att bli besviken räknar jag med en och annan smäll även under 2011. Men nog är det dags att ljuspunkterna åtminstone blir fler än de släckta förhoppningarna?
För att det ska bli så krävs nog att vi tillsammans stärker de krafter som verkar i öppenhetens och frihetens riktning. Kruxet är att det inte tycks finnas några bra svar på hur det ska gå till.
Tyrannerna trotsar envetet våra kampanjer på Facebook. Och om det räckte att bära klädesplagg i solidaritetens färger skulle vi tillsammans kunna hämta Nobelpriset i Oslo i december.
Går det att avlägga ett nyårslöfte utan att veta hur det ska kunna uppfyllas? Jag vill göra mer för demokratin i världen. Men först måste jag begripa hur.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.