Det nordiska exemplet

KRÖNIKA: JAN-ÅKE PORSERYD2003-11-24
Av:  Jan-Åke Porseryd

Fortfarande har facken i Sverige, Finland och Danmark en imponerande styrka. Cirka 80 procent av de anställda är fackligt anslutna.

I dessa tre länder lyckades organisationerna stå emot 1990-talets attacker. Under de åren samlade sig nyliberaler, marknadsekonomer och arbetsgivare till ett gemensamt frontalangrepp mot löntagare över hela världen. Det var många som ville dödförklara facken, som hoppades på en massflykt av medlemmar.

Här hos oss i Norden – med Norge som undantag – gick de fackliga organisationerna alltså tämligen helskinnade ur striden.

Värre var det på andra håll. I och för sig är det inte många länder som någonsin haft så hög organisationsgrad som Sverige. Men från en låg utgångsnivå halkade alltfler efter ytterligare.

I de tre världsledande ekonomierna USA, Japan och Tyskland är organisationsgraden nu nere under 25 procent.

I USA är bara 13 procent av löntagarna fackliga medlemmar. Trots opinionsmässig medvind under Bill Clintons presidentskap tappade man mark.

Den nuvarande presidenten George W Bushs formliga korståg för att tillsammans med arbetsgivarna krossa facket har naturligtvis förvärrat läget.

I länder som Australien och Storbritannien har organisationsgraden nära nog halverats sedan 1980.

Katastrofartat är läget i Colombia i Sydamerika, där fackliga ledare bokstavligen lever i daglig livsfara. De skjuts till döds, misshandlas och utsätts för hot. Bara fyra–fem procent av landets löntagare törs i dag vara anslutna till en fackförening.

Det finns alltså anledning att hissa varningsflagg för utvecklingen i omvärlden.

Nu är det väl knappast troligt att vi får en liknande situation i Sverige. Traditionen att gå med i facket är sannolikt alltför stark för det ska ske, men det skadar inte att vara uppmärksam.

Anders Kjellberg, forskare vid Arbetslivsinstitutet och docent i sociologi vid Lunds universitet, har nogsamt studerat vad som hänt.

Han pekar på några faktorer som orsak till fackförbundens starka ställning i Sverige: Kombinationen av fackets centralisering och decentraliserade arbetsplatsförhandlingar, välorganiserade arbetsgivare, de fackliga a-kassorna och det faktum att tjänstemännen har egna förbund.

För min egen del vill jag lägga till några saker: De svenska löntagarna har insett, inser alltjämt och kommer sannolikt också i framtiden att inse, att det ligger i deras eget intresse att organisera sig. Att det är viktigt att bygga slagkraftiga organisationer för att stå emot arbetsgivaren.

Den fackliga grundtanken, att sluta sig samman för att åstadkomma bättre villkor för alla och med begreppet solidaritet i centrum, den är faktiskt stabilt förankrad hos det svenska folket.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA