Den hotade familjen
En överblick över bokhösten i Dagens Nyheter (18/8) hade rubriken ”Höstens bokkatalog – rena sjukjournalen över den hotade familjen”. Både i den fina litteraturen och i den som kallas populärlitteratur myllrar det av familjedramatik.
Jag tillbringade ett årtionde framför TV-apparaten som TV-kritiker i Aftonbladet 1986–96. Alla de saftiga familjekonflikter som rullades upp framstod som en raffinerad propaganda för kärnfamiljen: Se här, ingen annan mänsklig relation ger samma möjlighet till inre strider och rena hatutbrott mellan människor som trots allt finns kvar i varandras liv.
Till och med decennier av utebliven kontakt kan utplånas i ett trollslag när en icke erkänd son, dotter, bror eller syster dyker upp från ingenstans. Familjeband är det enda bestående i en tid när allt tycks utbytbart.
Det finns en utbredd mytologi kring familjens historia, att folk en gång i tiden höll ihop i fridfullt lyckliga bondestorfamiljer. Forskningen har ifrågasatt detta och hur det än var krävde industrialismen något annat, nämligen lättrörliga individer. Familjen måste nedmonteras. Det synsättet ingick i 1900-talets alla -ismer och genomfördes mest konsekvent av sionisterna i Israel, kibbutzerna är såvitt jag vet det enda samhälle som införde särskilda hem där barnen vistades dygnet runt.
I Sovjetunionen på 30-talet byggdes en hel antifamiljemytologi upp kring en mördad 14-åring som påstods ha angivit sin fars samhällsfarliga politiska verksamhet för myndigheterna. Gossen hette Pavlik Morozov. Han utnämndes till ”Barnhjälte 001”. Han och hans lillebror uppgavs ha blivit mördade av sin farfar som hämnd. Pavlik blev martyr och statyer av honom restes i parkerna. I pionjärklubbarna fick barnen lära sig älska detta föredöme: Barnet som offrade sitt liv när han valde samhällets intressen framför lojaliteten med familjen. Men en finsk dokumentärfilmare har visat att historien var en lögn, ett propagandatrick i kommunismens strävan att bryta familjebanden och få total kontroll över individerna.
I väst lyckades man lika bra med att bryta sönder familjen trots att den hyllades officiellt. Tonårsidoler i min ungdom skulle inte ha familj, det ansågs dämpa beundrarskaran. De vanligaste hjältarna i västlig populärkultur för vuxna har inte heller haft familj. Om Sovjet hade Barnhjälte 001 har västvärlden haft Agent 007 och andra ensamma tuffingar.
1900-talets hjälte i väst var en ensam man som stod närmare sina vapen än sin släkt. Att han skulle bekymra sig om sin sjuka mamma, sin utslitna hustru eller sina barns skolproblem vore otänkbart. ”Sopranos”, med en hjälte som har lika mycket problem med familjen som med sitt arbete som maffiaboss, är på denna punkt ett uttryck för en ny tidsanda: 2000-talets nymornade intresse för familjen som samhällets grundläggande byggsten. Den kan nog behöva all tänkbar positiv propaganda i det nya sekel där det blivit uppenbart att varken den offentliga sektorn eller marknaden kan klara all vård och omsorg som medborgarna behöver.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
