Daniel Swedin: Arbetslösheten har blivit en individfråga
Vissa dagar är Daniel Swedin övertygad om att arbetslösheten är hans eget fel.
Jag är arbetslös. Det har jag varit i åtta veckor. Jag hatar det. Det gnager. Det tär. Jag behöver rutiner, jag behöver sammanhang. Jag behöver arbetskamrater.
En tanke slår mig, försvinner och kommer tillbaka. Det är mitt fel att jag är arbetslös. Alla andra har jobb, väl? Trots mina universitetsstudier och min arbetslivserfarenhet är det något fel på mig. Så måste det väl vara?
Vad beror de på, skam- och skuldkänslorna? Kanske finns förklaringen i hur vi beskriver och ser på arbetslösheten och de arbetslösa. I dag är arbetslöshetens problembild målad i färgerna »mänskliga beteenden« och »anställningsbarhet«.
— •l• —
En människa som år 2011 är anställningsbar är en människa som förmår lära om, välkomnar förändringar. Saknar man förmåga att anpassa sig är man inte anställningsbar. Känner man hur hopplösheten tuggar sig genom huden är man inte längre attraktiv på arbetsmarknaden.
Vilka förutsättningar har jag för att bli anställd? Hur attraktiv är jag på arbetsmarknaden? Vilka är mina sociala kompetenser? Vilka datorprogram kan jag hantera? Hur flexibel är jag? Hur förändringsbenägen är jag?
Arbetslösheten har upphört att vara ett samhälleligt problem. I dag framstår arbetslösheten som orsakad av brister hos den arbetslöse. Ekonomiska omställningar eller konjunktursvängningar är ointressanta som förklaringsmodeller.
I förra veckan var jag kallad till Arbetsförmedlingen och trots att jag varit arbetslös förhållandevis kort tid erbjöds jag att välja en jobbcoach. Jobbcoach? Har ni läst och sett mediernas granskningar av den här reformen?
Shamaner, hokuspokus, elektroder, affirmation till en kostnad av tre miljarder kronor och där bara två av tio får jobb. Det är hisnande. Men logiskt.
— •l• —
Genom jobbcoachandet ska den arbetslöse sättas i terapi och styras, förändras, bli anställningsbar. Och arbetslösheten ses som en sorts sjukdomstillstånd där man skriver avtal och lovar att söka jobb – annars kan man bli av med arbetslöshetsunderstödet.
Jobbcoachandet, synen på arbetslösa och arbetsmarknadspolitikens utformning skvallrar om att ett betydande värderingsskifte faktiskt ägt rum. Även hos mig. Intellektuellt vet jag att det inte är så, men allt oftare står jag där och tänker att jag har valt fel karriär, inte är tillräckligt motiverad, är för negativ, är arbetsovillig.
Även hos mig själv har det alltså skett, att arbetslösheten flyttat från att vara ett socioekonomiskt, strukturellt problem till mitt personliga problem. Hos mig och i samhällsdiskussionen rör sig arbetslösheten bort från att handla om arbetsmarknadens funktionssätt, marknadsorganisering och konjunkturer.
På måndag börjar min nionde arbetslöshetsvecka. Det kryper sig på. Vissa dagar är jag övertygad själv. Jag har inget jobb eftersom det är något fel på mig.
Daniel Swedin är arbetslös medievetare och journalist.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.