Att köra sitt eget Vasalopp
När jag skriver det här är det bara några få dagar kvar till Vasaloppet och runt om mig finns personer som hela året väntat på detta niomilalopp.
Dessa Vasalopps-bitna personer berättar om »första gången«, hur mycket de tränat, vilken valla som kan tänkas vara den bästa och hur man bäst gör för att inte må alltför dåligt efter målgång.
Ju fler historier jag hör om Vasaloppet desto mer framstår det som en omöjlighet.
För mig känns det genuint ogörligt att klara av att genomföra något sådant som nio mil på skidor. För dem som åker Vasaloppet är det inte omöjligt.
Vad är det som skiljer mig och dem åt? Finns det något som i grunden är omöjligt eller ligger begränsningen i mitt sätt att tänka?
•l•
För några år sedan blev min mamma arbetslös efter att ha arbetat drygt 20 år på samma arbetsplats. Hon var då 60 år.
Både hon själv och många runt omkring henne trodde att det vara nästintill omöjligt för henne att få ett nytt arbete. Med tiden ledde tron på denna omöjlighet till en försvagad tro på den egna kraften och vad som var möjligt. Vilket i sig ledde till en försvagad självkänsla.
Idag arbetar min mamma och för henne finns det inget som säger att det skulle vara omöjligt att få ett nytt arbete om hon skulle bli arbetslös igen. Vad var det då som blev vändpunkten, som vände det omöjliga till det möjliga?
I hennes fall var just det att någon trodde att hon skulle kunna få ett arbete, någon som trodde på att det omöjliga var möjligt. Stödet från Trygghetsrådet blev den bas som fick för henne att se att det var möjligt att få ett nytt arbete och därtill agera utifrån det.
•l•
Vad är det då som behövs för att vi skall se möjligheter istället för omöjligheter i de situationer vi befinner oss i? Troligen är det så att det inte finns ett svar på denna fråga. Istället handlar det om olika behov hos olika personer i relation till en aktuell situation. Men om man i utgår från att »omöjligt« är en värdering så är ju ingenting egentligen omöjligt. Det handlar bara om hur vi tänker om oss själva och våra möjligheter. Skulle det vara så att alla »möjligheter« finns i våra huvuden och bara väntar på att vi ska se dem som det och inte som »o-möjligheter«, så är ju det omöjliga möjligt.
Så skillnaden mellan mig och de som genomför Vasaloppet verkar vara tron på de egna möjligheterna. Det borde innebära att jag bara behöver tänka om för att genomföra Vasaloppet… Nu är det nog inte riktigt så enkelt.
Men en tro på de egna möjligheterna är en bra början på en process som kan leda fram till genomförandet av det egna »Vasaloppet«. För mig krävs det nog en personlig tränare.
PS. Årets Vasalopp avgjordes den 6 mars.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
