Vad är likheten mellan att vara skådis och ombudsman, Åke?
Åke Hedbom är ST-ombudsmannen som
ägnar sig åt amatörteater på fritiden. Nu förenas hans båda världar, när teatergruppen ska turnera på fackliga möten.
Järva Teater spelar Meningen med föreningen ute på ST-arbetsplatser. Vad handlar pjäsen om?
–Ett årsmöte i en liten bygdeförening. Det är som det brukar vara, det kommer inte så mycket folk. De har planerat att visa en kritisk pjäs om sjukvården, men förbundet vill att de ska spela en inköpt operett i stället.
–Och så ska en förbundssekreterare komma från Stockholm. Hans budskap är att föreningen bör gå upp i en länsförening. En viktig fråga är vem som bestämmer över en lokal förening, medlemmarna eller förbundet?
Varför har ni valt den pjäsen?
–För att kunna komma ut i föreningssammanhang. Vi vill spela för villaföreningar, fackföreningar och andra och hoppas att de börjar diskutera och tänka på vad man har föreningen till.
–Och så fanns det roller åt alla i den! Det kan vara svårt annars med nio medelålders människor som vi är i vår teatergrupp.
Och medelåldern hänger ihop med att Järva Teater har funnits i 26 år. Ett slitstarkt sällskap!
–Ja, och några har varit med från början, i kärngruppen kom den sista in 1988. Vi är ett väl fungerande kollektiv. Om man kunde översätta det till en vanlig arbetsgrupp skulle den kunna försätta berg.
Vad får du ut av att spela teater?
–Intensiteten, som kommer inifrån. Det är också spännande att få tillåtelse att byta karaktär, att försöka hitta något annat inom sig.
–Skådespelande är snubblande nära ombudsmannarollen. Genom att spela för publik har jag lärt mig mycket om förhållningssättet till människor i grupp, till exempel i utbildningssammanhang.
Vad är svårt?
–Jag är ganska slarvig och har svårt för detaljer. Att läsa manus är tråkigt!
Vilka av era uppsättningar har du gillat mest?
–Våra Pinterpjäser var roliga och annorlunda. Harold Pinter är en engelsk författare, dramatiker och samhällsdebattör, och är politisk utan att vara agitator. Kvinnornas Decamerone efter Julia Voznesenskajas roman med samma namn var också kul. Det är ryska kvinnor på ett sjukhus som berättar sina historier.
Harold Pinters Celebration (Det ska vi fira) blev ni till och med först med att spela i Sverige, och er regissör översatte den.
–Ja, och regissören har till och med en hund som heter Pinter! Det tog lite tid att få rättigheterna, vissa var tveksamma till att en amatörteatergrupp skulle bli först.
Kan vem som helst bli en bra amatörskådespelare?
–Ja, varför inte? Det gäller att våga ge sig hän och släppa
tyglarna. Och ibland måste man grotta i sig själv och ställa de svåra frågorna.
Vart vänder man sig om man är intresserad?
–Det finns en massa teaterföreningar runtom i landet. Många är med i ATR, Amatörteatrarnas riksförbund, och på deras hemsida kan man hitta lokala föreningar och kurser.n
