Unga vill ha trivsel och utveckling på jobbet
Hellre jobb i privata företag än i offentlig sektor, svarar unga i en färsk rapport. Men de studenter som ST Press träffar på Stockholms universitet tycker att huvudsaken är att man trivs.
Vad har du att erbjuda i dag?
Repliken är välbekant för de ungdomar som står vid tunnelbanestationen vid Stockholms universitet. På morgonen har några av dem delat ut gratistidningar på andra platser i stan. Nu står de och sprider flyers, eller flygblad som de äldre framhärdar med att kalla bladen med information om lediga jobb.
Avsändare är bemanningsföretaget Student Consulting, och den här dagen i regn och snålblåst kan de tillfälliga platsförmedlarna erbjuda jobb som ekonomiassistent, terminalarbetare och, förstås, säljare. Eller varför inte truckförare i Oslo eller »språkbegåvad IT-support« i Sundbyberg?
Scenen kan illustrera några av de frågor som diskuteras i Unga med attityd, Ungdomsstyrelsens nya rapport om ungdomars attityder. Det vanliga inslaget i storstädernas gatubild med extraarbetande ungdomar, både studerande och andra, uppfattas av somliga som ett sunt exempel på initiativkraft hos individer som vill försörja sig själva. Flexibilitetens belackare, däremot, torde se arbetsmarknadens unga vuxna löshästar som ett fattigdomsbevis, ett tecken på att människor inte kan få ett »riktigt jobb« eller på att de ekonomiska villkoren för studerande inte är tillräckligt goda.
Lovprisar rörligheten
Den senare uppfattningen delas inte av Diana Eklöw. Hon har erfarenhet av tillfälliga jobb som modersmålslärare i engelska, arbeten vid olika kundtjänster och rekryterare på Manpower. Som entusiastisk företrädare för Manpowergenerationen lovprisar hon rörlighet. Facket, då?
–Det har jag inget emot. Facket tar jag ställning till när den dagen kommer, säger Diana Eklöw och skyndar vidare med mobiltelefonen i ena handen och en mugg kaffe i den andra.
En av dem som extraarbetar åt Student Consulting är Ludvig Foghammar. Han har flera arbeten och läser flera kurser parallellt, dels juridik i Stockholm, dels freds- och konfliktforskning i Uppsala.
Han säger att när han har gjort lumpen, ska han plugga vidare. Målet är att bli diplomat, kanske någon gång jobba i FN.
Och i väntan på det?
–I väntan på det får det bli butiksjobb, skrattar Ludvig Foghammar.
Miljön viktigare än lönen
Elias Berglund, som också delar ut flyers för 90 kronor i timmen, planerar att bli fotograf. Hans förväntningar på arbetslivet överensstämmer med Ungdomsstyrelsens rön att de flesta unga tycker att arbetsmiljön är viktigare än lönen.
–Huvudsaken är att jag trivs. Arbetets innehåll är viktigt, jag måste veta att jag kan utvecklas. Trevliga arbetskamrater står högt på listan, men när det gäller lönen räcker det med att man klarar sig, säger Elias Berglund och lämnar över ett blad till en kvinna som virat halsduken runt ansiktet med dubbla varv.
I Södra huset, på en av universitetets vanligaste mötesplatser, står en man i 25-årsåldern och funderar över om han ska ta en fika på Café trean eller tillbringa en stund på biblioteket i väntan på nästa lektion. Han går en engelskspråkig kurs i statsvetenskap, är från Kamerun och har siktet inställt på att återvända till sitt hemland efter studierna. Det har inget att göra med arbetsmarknaden i Sverige. Han tänker återvända under alla förhållanden, för att arbeta politiskt på heltid.
–Ni har allt ni behöver. Mitt land behöver vetenskapsmän. Jag ska använda mina kunskaper så att det gynnar mitt land och mitt folk, säger mannen som av politiska skäl vill vara anonym.
Typ av arbetsgivare spelar liten roll
Ungdomsstyrelsen frågade de 6000 ungdomarna i undersökningen vilken typ av arbetsgivare de föredrar, statlig, privat, kommunal
eller landstingskommunal. Privata arbetsgivare stod högst i kurs, visade det sig. När ST Press ställer samma fråga, låt vara utan krav på vetenskaplighet, på Stockholms universitet blir reaktionen förvåning: Är detta relevant, har det någon betydelse?
–Det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att man trivs, säger till exempel Anna Haikara. Hennes mål är att bli designer.
Hedvig Holm tillägger:
–Jag tycker att det faktiskt inte har så stor betydelse vad man jobbar med heller. Själva arbetsförhållandena och arbetskamraterna är viktigast.
Hon skulle aldrig säga nej till ett jobb i den offentliga sektorn.
Så utbryter ett spontant samtal om gemensamma erfarenheter, om strul med arbetstidsschema på ett stort varuhus och vissa hamburgerrestauranger, om hur en student tvingades till kassan på Ica trots att hon var magsjuk. I sådana lägen är det bra att facket finns, konstaterar någon.
Eller för att citera Ludvig Foghammar, som tidigt på juridikkursen fick lära sig att när det gäller individens trygghet och rättssäkerhet kommer två saker först:
–Gift dig och gå med i facket.
