Trotjänare i staten
I maj 1976 var Olof Palme statsminister, kungen planerade bröllop med Silvia Sommerlath och Ulf Lundell hade just kommit ut med debutromanen Jack. Och det var då Anneli Granholm för första gången klev uppför trapporna till jobbet på Kungliga biblioteket mitt i Stockholm.
Det var meningen att Anneli Granholm, då 17 år, bara skulle stanna på Kungliga biblioteket, KB, till och med juni månad. Men det blev betydligt längre än så – i dag har hon arbetat på den anrika institutionen i ganska precis 38 år. Det märks att hon känner sig hemma och trivs här.
– Böckerna luktar gott! Och det är ett varierat och fritt jobb. Sedan handlar det om trygghet också, det har känts säkert att jobba statligt, det är väl en anledning till att jag har stannat så länge.
Hon får medhåll av kollegan Pia Carlsson. Hon har inte jobbat på KB riktigt lika länge, men har hunnit med 30 år.
– Det är en väldigt trevlig miljö och bra kolleger. Det är nog det som gjort att jag har stannat. Att gå i samlingarna här ger perspektiv. Vi jobbar för att bevara för framtiden.
Anneli Granholm och Pia Carlsson är långt ifrån de enda av KBs anställda som väljer att stanna länge. Båda nämner kolleger som varit här i närmare 50 år, något som enligt dem var vanligare tidigare. Miljön är anrik, och en tydlig känsla av stolthet präglar lokalerna vid Humlegården. Men den guldgula byggnaden är bara en liten del av KB. Under huset finns magasin inrymda i två femvåningshus långt under marknivån. Både Anneli Granholm och Pia Carlsson arbetar dock mestadels ovan jord i lokaler som, trots oändliga hyllmeter böcker och trycksaker, känns ljusa och luftiga.
På våning 6 har Christian Zeising sitt arbetsrum. Han är chef på enheten för dokumentleverans och har arbetat med både Pia Carlsson och Anneli Granholm. Även han har varit anställd länge, sedan han kom in som sommarjobbare 1980.
– Men chef har jag bara varit i fem år. Det positiva med att stanna länge är ju tryggheten. Det här är en ganska liten myndighet och efter så många år känner man många, eller i alla fall så vet man vilka de flesta är.
Christian Zeising menar också att dagens KB-medarbetare inte jobbar kvar länge i samma utsträckning som tidigare. Arbetsplatsen har blivit mer rörlig och personalomsättningen ökat.
– Att många ändå väljer att stanna länge skapar ju en stabilitet som är bra. Vi är en kunskapsorganisation där erfarenhet från just den här arbetsplatsen är viktig. I många funktioner är det en lång process att lära upp sig.
Som exempel på en sådan funktion nämner Christian Zeising bokframtagningen. Där krävs det kunskap och erfarenhet som man bara kan få just här. Både Anneli Granholm och Pia Carlsson har tillbringat många år där – 17 respektive 25 år, närmare bestämt.
– Där fanns det flera kolleger som jobbat väldigt länge. De tog hand om och lärde upp en i början, berättar Pia Carlsson.
På Mälardalens högskola är Kerstin Isaksson professor i psykologi. Hon forskar bland annat om arbetets betydelse för människor. Hon menar att den som stannar länge på ett jobb sannolikt trivs på sin arbetsplats.
– Det är svårt att tänka sig att en människa som inte trivs stannar 25 år eller mer på samma ställe. De som stannar länge har nog hittat en lagom blandning av balans, stimulans och variation, säger hon.
Att människor väljer att stanna länge är vanligast på stora arbetsplatser, som myndigheter och stora företag, menar Kerstin Isaksson.
– Där finns det störst möjlighet att utvecklas och lära sig nya saker inom ramen för anställningen. Samtidigt finns det trygghet och stabilitet, vilket kan vara viktigt för individen.
Som forskare vågar hon inte riktigt slå fast att det har blivit mindre vanligt att man stannar väldigt länge på samma arbetsplats.
– Men tendensen tycks vara att det minskar i omfattning, även i de sektorer där det varit väldigt vanligt, som i offentlig sektor. Tidigare blev exempelvis statligt anställda nästan aldrig uppsagda, men det förändrades i och med nittiotalets ekonomiska kris. Dessutom finns det andra anställningsformer i dag, det är inte längre självklart med tillsvidareanställning.
För en arbetsplats är dock det bästa om det finns en blandning mellan människor som arbetat längre och kortare tid. Åldersblandat, säger Kerstin Isaksson, och menar både levnads- och anställningsår. Risken med en arbetsplats där alla jobbat väldigt länge är att den stagnerar. På en bra arbetsplats behövs variation, att det kommer in nya människor med ny kompetens. Samtidigt ska man måna om den erfarenhet som finns hos dem som varit anställda länge.
På Kungliga biblioteket har Anneli Granholm och Pia Carlsson inte bara varit anställda länge. De har också stannat många år på de funktioner de haft.
– Det tar tid innan man lär sig allt. Men det har inte heller alltid varit så lätt för den som velat byta avdelning internt att få göra det. Det har, särskilt tidigare, funnits en viss hierarki här, säger Anneli Granholm.
I dag jobbar hon på enheten för vardagstryck. Hit kommer material som – mycket förenklat beskrivet – inte är böcker eller tidningar. Till exempel årsredovisningar, produktblad och affischer. Allt kommer till KB i paket från tryckerierna och sedan upp till mottagningen, där Anneli Granholm har ett arbetspass i veckan. Hon rör sig vant mellan de långa hyllorna och sorterar in allt i rätt fack.
– Här är det en broschyr från en hembygdsförening. Den hamnar på geografi, säger hon bestämt och fortsätter med en publikation från Svenska kyrkan som logiskt sorteras in på religion.
Men allt är inte lika logiskt. Då tar hon hjälp av sina arbetskamrater. Även om alla har egna ansvarsområden och större delen av arbetet sker självständigt så klarar man sig inte utan sina kolleger. Det som på ytan kan tyckas relativt enkelt kräver en hög grad av specialisering.
För att komma till Pia Carlssons arbetsplats på enheten för bevarande passerar man mötesrum med namn som Ellen Key, Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist. I Pia Carlssons arbetsuppgifter ingår bland annat att ta emot nya böcker som kommer från tryckerierna och bestämma hur de ska bevaras. Bindning? F-band? Eller kanske kapslas in? Hon lyfter fram en av de senast inkomna titlarna, En har skrivit dagbok många 1000 meter,och funderar lite innan hon lägger den på rätt ställe.
Den som jobbat så länge på KB som Pia Carlsson och Anneli Granholm blir naturligtvis med tiden specialiserad på ett eller flera områden, och den som kollegerna gärna vänder sig till.
– Jag har till exempel fått mycket frågor om den gamla samlingen och bokframtagningen, som jag har lång erfarenhet från, säger Pia Carlsson.
Både Pia Carlsson och Anneli Granholm upplever att arbetskamraterna och de närmaste cheferna uppskattar erfarenheten de jobbat upp. Däremot tycker de att det är tråkigt att det inte syns i lönekuvertet.
– Vi som kom in tidigt kom in på en låg lönenivå. Sedan har inte löneutvecklingen varit något vidare. Om man hade bytt jobb så kanske man hade kommit upp. De nya, dem som vi ska lära upp, kan ligga flera tusenlappar högre. Det känns lite konstigt, säger Anneli Granholm.
Christian Zeising, chefen på enheten för dokumentleverans, håller med om att risken för sämre löneutveckling kan bli ett problem för den som stannar länge.
– Det är något för oss som arbetsgivare att hålla ögonen på, säger han.
Att byta jobb, för att kanske på det sättet höja lönen, är något Anneli Granholm tänkt på i vissa perioder. I början av 2000-talet vidareutbildade hon sig till ekonomiassistent och sökte jobb utanför KB. Men tajmningen var dålig; de kapade flygplanen kraschade in i World Trade Center och luften gick ur världsekonomin.
– Jag sökte säkert 100 jobb, men fick inte något. Men det var ändå bra för mig att läsa.
Nu räknar både Pia Carlsson och Anneli Granholm med att jobba kvar till pensionen.
– Jag vill stanna, det kom jag fram till för några år sedan. Jag vill inte byta för sakens skull, säger Pia Carlsson.
Intervju: Kerstin Vejdemo, 39 år på SMHI
Arbetsplats: SMHI Stockholm.
Yrke: Meteorolog.
Anställd sedan: 1975.
– Jag har hållit på med flygväder hela tiden. Vi tar fram underlag till flygbolag och piloter för att de ska flyga säkert. Arbetet är ganska likt hur det var på åttiotalet, men vi har andra verktyg i dag. I början hade vi inte ens satellit och radar. Det var telefax och teleprintrar som gällde. En annan skillnad är att vi är konkurrensutsatta i dag, och jobbar mer med att ta reda på vad kunderna behöver.
– Tidigare var arbetet mer manuellt, i dag är det mer baserat på datamodeller. Vi äldre är ibland lite oroliga över att de yngre litar för mycket på modellerna och inte på sin vädererfarenhet. Varifrån blåser vinden och hur ser luften ut i dag? Sådant måste man kunna analysera.
– Jag har stannat för att det är så roligt att jobba med väderprognoser. Och för att jag trivs så bra med mina kolleger. Jag har ett behov av att ha kul på jobbet och att utvecklas, annars hade jag sökt mig härifrån. Arbetet är inte mitt liv, men många timmar av det. Däremot är jag säker på att min löneutveckling har hämmats av att jag inte bytt arbetsgivare, och det är inte alltid kompetensen har tagits tillvara.
Intervju: Ronny Löfgren, 30 år på Swedavia
Arbetsplats: Swedavia (tidigare Luftfartsverket och SAS) på Luleå flygplats.
Yrke: Arbetar med ground handling – markarbete runt flygplan.
Anställd sedan: 1984.
– Jag var arbetslös och började som sommarjobbare. Då trodde jag knappt att det var sant att jag skulle få hålla på med flygplan, som jag var så intresserad av. Och så blev jag fast. Det var så himla spännande och det var roligt att fara och jobba.
– Arbetsuppgifterna är ungefär samma nu som då jag började, och jag gillar dem. Men nu arbetar vi mer integrerat än tidigare. Det är till exempel både tankning, avisning på vintern, lastning, lossning och kontroller. Jag tycker egentligen att det bästa skulle vara om man fick hålla på med sin egen del, som vi gjorde tidigare.
– Det viktigaste är ju dem man jobbar med,att man går bra ihop och drar jämt. Det finns ett kamratskap här, som gör att man stannar. Tanken att byta jobb har väl slagit mig någon gång. Men man vet ju vad man har, men inte vad man får.
– Nackdelen med att jobba länge här är att det är ganska tungt för kroppen. Jag har klarat mig bra, men många har ont i axlar, knän och rygg. Och så har löneutvecklingen varit under all kritik, den har inte alls följt med övriga samhället.
