Svår balansgång för statlig personaltidning

I dag är det mer ovanligt än tidigare att ledningen för en myndighet kritiseras i personaltidningen, enligt Birgitta Fredén, ordförande för Offentliganställda journalister, en rikstäckande avdelning inom Journalistförbundet.

–Det blir allt tystare på statens personaltidningar. Redaktörerna är rädda om sina jobb och har blivit försiktigare. En del tidningar läggs ner, andra läggs ut på en reklambyrå och många journalister är oroliga för att deras vikariat inte ska förlängas.

På högsta våningen i Westmanska palatset i centrala Stockholm finns Försäkringskassans informationsavdelning. Mitt i det gigantiska rummet, som en ö i ett hav, sitter redaktionen för myndighetens tidning, Dagens socialförsäkring.

Det är dags att planera decembernumret och åtta journalister går in i ett rum och sätter sig vid ett avlångt bord. Vid den ena änden slår sig chefredaktör Catharina Byström ner. Ovanför hennes huvud hänger en kampanjaffisch från Försäkringskassan: »Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har«.

En av de första frågorna på mötet blir »världens enklaste« blankett för ansökan om pension. Handlingen har bantats från sex sidor till en och det blir en artikel till Försäkringskassans intranät, som har en nyhetsavdelning. Men den kommer inte med i papperstidningen.

Det gör däremot en artikel om budgeten på Försäkringskassan i de olika länen under nästa år. Hur bör en sådan text se ut? Catharina Byström ställer frågan och kikar på tidningen från januari i år.

–Nästa år kommer att handla om uppsägningar och avveckling av verksamhet, säger reportern Anders Ljungberg.

–Regeringen driver igenom dubbelt så stora nedskärningar jämfört med vad Försäkringskassan räknat med och vill samtidigt satsa stort på att minska ohälsan, säger Catharina Byström.

Hon ber en reporter att skicka en enkät till landets länsdirektörer för att få reda på vilka frågor de tycker är viktigast under nästa år.

Bör finnas plats för känsliga frågor

Sedan funderar redaktionen på vad som ska in på debattsidan. I Skåne väljer Försäkringskassan att i en del lägen uttala sig om enskilda fall i medierna. Reportern och ST-medlemmen Christer Järild tycker att frågan borde debatteras och hans kollegor håller med.

Efter mötet funderar han kring tidningens oberoende.

–Det bör finnas ett utrymme för att lyfta frågor som är känsliga för ledningen. Det är svårt, i alla organisationer finns en hierarki, men det går att kritisera socialförsäkringssystemet.

Han berättar att det händer att reportrar pratar med ledningen eller andra avdelningar på Försäkringskassan om hur information bör presenteras.

Catharina Byström håller med om att det sällan framförs kritik mot ledningen eller arbetsmiljön. Dagens socialförsäkring granskar inte i traditionell journalistisk mening, utan speglar vad som händer i verksamheten och försöker göra läsarnas vardag lättare i djungeln av socialförsäkringsregler.

–Jag tycker ändå vi har högt i tak. Men vi bygger långsiktiga relationer till läsarna och vi kan inte bränna oss genom braskande kvällstidningsrubriker eller genom att hänga ut medarbetare. Då blir folk offer för vår journalistik.

Catharina Byström känner sig både som journalist och informatör, eftersom tidningens uppdrag är att föra ut information internt.

Personaltidningar där chefredaktören även är ansvarig utgivare blir mer självständiga gentemot myndighetens ledning och får en mer levande debatt, tycker Birgitta Fredén på Offentliganställda journalister. Den ansvarige utgivaren är den som i slutändan bestämmer vad som ska vara med i tidningen. Hon eller han står också ensam till svars för eventuella tryckfrihetsbrott.

På Dagens socialförsäkring är Catharina Byström chefredaktör, men hon är inte ansvarig utgivare, det är Försäkringskassans informationschef.

Och det finns kritik mot tidningens roll – bland annat från fackliga företrädare. Christina Lukkarinen är sektionsordförande för ST vid Försäkringskassan i Gävleborg och tycker inte att det går att kritisera ledningen i tidningen.

–Skojar du? Tidningen känns som en informationskanal och det går inte att ta upp personalfrågor eller arbetsmiljö. Jag önskar att det var högre i tak.

Drev igenom ny policy

Det finns personaltidningar inom staten som har ett starkare oberoende. Katarina Luksepp började som redaktör för Kriminalvårdens tidning Runtikrim 1998. Då såg hon till att få igenom en policy för tidningen.

Där står att redaktören är ansvarig utgivare och bestämmer vad som ska publiceras. Tidningen ska kritiskt belysa olika problem och våga ta upp frågor till debatt.

–Om man enbart är ledningens informationskanal blir man inte trovärdig på golvet.

När hon började 1998 gick hon ut med att hon ville ha debatt. I början kom många insändare som kritiserade den dåvarande generaldirektören. Katarina Luksepp upplevde att läsarna ville testa tidningen och hon såg till att insändarna besvarades.

År 1999 utsågs tidningen till landets bästa personaltidning, bland annat för »den levande debatten« och »modet att ta upp problem«. Ett erkännande som också gav Runtikrim en starkare ställning i Kriminalvården.

–Men vår trovärdighet måste ständigt bevisas. Det gör vi genom att självständigt välja ämnen och låta fler sidor komma till tals, säger Katarina Luksepp.

En läsare som uppskattar Runtikrim är Lennart Berndtsson, ordförande för ST på Kumlaanstalten.

–Vi jobbar ofta isolerade innanför murarna. Tidningen ger god koll på både anstalter, häkten och frivård.

En tidning som det har stormat häftigt kring är personaltidningen vid Göteborgs universitet, GU-journalen. Hösten år 2003 svallade det som värst. Tidningen granskade professor Christopher Gillbergs forskning om sjukdomen damp och hans vägran att lämna ut forskningsmaterial med hänsyn till att han lovat deltagarna sekretess. Förra året dömdes både Gillberg och universitets dåvarande rektor för tjänstefel.

Journalist fick inte fortsätta

Tidningen utsattes för mycket hårt tryck och anmäldes både för mobbning och förtal, men friades.

–Reportern som skrev flera artiklar om det här fick betala ett högt pris. Stormen ledde till att universitetet inte förlängde hans vikariat. Men det förde också med sig att tidningen fick ett stöd från ledningen för vårt oberoende och att jag även blev ansvarig utgivare, säger chefredaktör Allan Eriksson.

Hans recept för att få igång en livlig debatt är att anstränga sig hårt för att få folk med starka åsikter att skriva insändare.

Även Allan Eriksson ser att personaltidningar inom staten blir allt försiktigare. På högskoleområdet tror han att det hänger samman med att många vill profilera sig.

–Marknadstänkandet breder ut sig. Lärosäten vill marknadsföra sig för näringslivet och då kan det bli svårt med en kritisk tidning.

Högaktuellt heter personaltidningen vid Högskolan i Gävle. Informationschefen är ansvarig utgivare och redaktör är Ove Wall. Han känner att tidningen inte är fristående – uppdraget är snarare att spegla vad som händer än att granska.

–Men vi har en viss debatt och det är jätteviktigt. Saknas det kan missnöjet gro i enskilda rum och det är aldrig bra.

Han är ensam på redaktionen och när anställda ber honom att skriva om problem hinner han inte alltid göra det själv. I stället uppmanar han dem att skriva insändare.

Nedlagd tidning – minskad dialog

Allt fler myndigheter har dragit in sina tryckta personaltidningar och ersatt dem med information på intranät. Så har skett på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut. Myndigheten hade tidigare flera personaltidningar, men de lades ner och ersattes med en webbtidning. Senare gick även den i graven av kostnadsskäl.
I dag presenteras information på intranät, men det är rörigt, tycker Anders Andersson, avdelningsordförande för ST vid FOI:

–På intranätet hade vi tidigare ett öppet forum, men det stängdes ner. Ledningen tyckte att det tog för mycket tid att svara på frågor. Nu vill de att alla synpunkter i stället ska framföras till närmsta chef. Det har gjort att dialogen mellan personal och ledning minskat.

Personaltidningar som ersätts med ostrukturerad information på intranät kan få konsekvenser, enligt Birgitta Fredén, ordförande för Offentliganställda journalister.

–Det kan bli ett hot mot demokratin. Om informationen bara kommer från ledningen blir det svårare att debattera och få reda på vad andra tycker.