”Staten borde vara bästa arbetsgivaren”
Alla siffror på sjukskrivningstal och stressjukdomar talar för att arbetsmiljön är sämre i staten än på den privata sidan. Men staten borde vara ett föredöme anser Mona Sahlin.
– Jag tror att flera förklaringar måste till. En är att vi inom stat, kommun och landsting har gjort ett gigantiskt fel när vi varken har vågat, velat eller kunnat prioritera bland arbetsuppgifterna. Allt färre människor ska göra samma, och ibland fler, arbetsuppgifter.
Det är lättare att förbättra produktiviteten när det gäller kylskåp än när det gäller omvårdnad av människor, förtydligar Mona Sahlin, statsråd på Näringsdepartementet med ansvar för bland annat arbetsmiljöfrågor.
– Dessutom tror jag att vi, och då menar jag också vi statsråd, är dåliga chefer. Vi har inte på samma sätt jobbat med personalutveckling och delegering. Ibland har vi delegerat för mycket utan att tillföra de resurser som krävs för att man ska kunna göra något av sitt chefskap. Jag tror att man har varit tydligare på den privata sidan.
Att det är en socialdemokratisk regering som administrerar den statliga sektorn gör inte saken bättre, anser Mona Sahlin.
– En god arbetsmiljö är vårt signum och den offentliga sektorn vårt älsklingsfavoritbarn. Vi borde ha klarat detta betydligt bättre.
Hon nämner deltidsarbetslösheten som ett exempel:
– Som politiker skäller vi, men som arbetsgivare skapar vi ständigt fler deltider. Vi har nog inte sett på oss själva som arbetsgivare.
På frågan om den dåliga arbetsmiljön kan bero på att de statliga verksamheterna styrs av politiska beslut, svarar Mona Sahlin först nekande.
Men hon håller med om att arbetet kan bli ryckigt på myndigheter som till exempel CSN när ett nytt studiemedelssystem införs, eller AMS när riksdagen beslutar om någon ny arbetsmarknadsåtgärd.
– Men det har sin bakgrund i besparingarna och 90-talets uppgörelser med ibland det ena partiet ibland det andra. Det har lett till ständigt nya krav på myndigheter och anställda. Det är också svårare att utöva vanlig facklig påverkan på en myndighet som ständigt utsätts för politisk ryckighet.
– Det är därför vi nu jobbar så mycket med att inte bara prata om arbetsmiljöproblemen i allmänhet, utan också med hur staten i synnerhet ska föregå som det goda exempel den borde vara nu när resurserna inte längre är samma problem. Det ser ganska ljust ut de närmaste åren.
Men det räcker inte bara med mer resurser, tillägger hon.
– Det handlar också om hur man organiserar arbetet. Även när det gäller moderna arbetstider, kompetensutveckling och eget inflytande över arbetet borde staten vara en föregångare.
– I alla de fall där vi som politiker ställer krav på arbetsgivarna borde vi vara föregångare i vår roll som arbetsgivare och visa hur det ska gå till, förtydligar hon.
Mona Sahlin hoppas att staten ska vara bland de första som nappar på förslaget att sätta in pengar för sina anställda på individuella kompetenskonton.
– Min dröm är att staten sätter in ett antal tusenlappar till alla anställda som vill öppna ett kompetenskonto.
Hon tillägger att den dåliga arbetsmiljön inte bara kan skyllas på den ekonomiska krisen.
– Vi har inte riktigt haft någon sammanhållen syn på personalpolitiken inom staten.
Dessutom har samarbetspartierna, under åren med sparkrav, i första hand velat spara på ”byråkratin”.
– Bland annat skar man ner anslaget till regeringskansliet.
Hennes önskan är att komma bort från talet om att spara på byråkratin.
– Byråkratin är detsamma som tjänstemän som har till uppgift att göra livet lättare och tydligare för medborgare i olika roller. De måste få större respekt i sin yrkesroll och inte bara fräsas åt som ”byråkrater”.
Tystnaden, som är vida utbredd i staten enligt STs arbetsmiljöundersökning från 1999, är ett bekymmer.
– Man måste vara trygg i sin roll för att våga prata.
Mona Sahlin tror, eller rättare sagt hoppas, att en ny undersökning skulle visa att det blivit något mindre tyst.
– I dag borde färre känna sig rädda för att säga vad de tycker. Här har alla ledare, oavsett nivå, ett ansvar. Som chef måste man tåla kritik och våga erkänna problemen. Annars lägrar sig tystnaden.
Om förslaget att utvidga meddelarskyddet (rätten att meddela sig med massmedia utan risk för repressalier) så att det även omfattar privatanställda som jobbar med offentlig verksamhet säger hon att det behövs en lagändring.
– Men själva förvaltarrollen är mer Britta Lejons fråga.
Hon delar fackens uppfattning att skyddsorganisationen försvagats på senare år.
– Alla fackliga centralorganisationer ger ungefär samma bild. För tjugo år sedan var skyddsombud det finaste man kunde vara. Det är det inte längre. Kampen mot arbetslösheten har gjort att kampen för arbetsmiljön glidit ner på dagordningen. Skyddsorganisationen har utarmats och företagshälsovården har fått en allt knepigare roll.
På frågan om det kan bli aktuellt att återinföra statliga bidrag till företagshälsovård och utbildning av skyddsombud svarar Mona Sahlin att hon inte vet om just statsbidrag är lösningen.
– Det finns mycket kunskap om de här frågorna ute på arbetsplatserna som vi vill ta tillvara, säger hon gåtfullt.
Hur det ska gå till kan, eller vill, hon inte säga. Vid intervjutillfället, ett par veckor innan regeringen ska lämna sin arbetsmiljörapport, är innehållet i rapporten okänt till och med för arbetsmiljöministern, förklarar hon.
– Men det krävs mycket jobb från facken själva för att ge skyddsombuden status, säger Mona Sahlin och avslöjar en viss irritation över till exempel TCOs krav på 700 miljoner i statsbidrag för att förbättra skyddsorganisationen.
– Ibland måste facken även titta på sina egna uppgifter och se var det har gått snett.
Hon skyndar sig att tillägga att hon inte därmed menar att staten ska slippa undan sitt ansvar.
En av förklaringarna till den ökande stressen på jobbet är att tillfällena till socialt umgänge minskat, tror Mona Sahlin:
– När kraven ökade försvann det underbara med att sitta ner och skvallra med kompisarna på jobbet. Här brukar vi komma till jobbet tidigt för att hinna sitta med kaffe och pepparkakor och surra. De gånger man inte hinner med det är det jättesegt att börja jobba.
Innan hon lämnar rummet sammanfattar Mona Sahlin:
– Staten är inte världens bästa arbetsgivare – det borde vi vara!
Fotnot: Rapportenom åtgärder på arbetsmiljöområdet, som skulle ha lämnats den 15 januari, har blivit försenad. Den lämnas tidigast i februari.
