Sena besked oroar på ny myndighet

Det är veckan före jul. På fikabordet står tända ljus och en julstjärna. Men det är ingen vanlig tisdagsmorgon på Länsarbetsnämnden i Hallands län. Den dagliga fikarutinen är precis avklarad när budet plötsligt går genom korridoren:

– Nu tar de ner skyltarna!

Bodil Persson är en av dem som raskt hämtar sin jacka från tjänsterummet. Kameran åker också med. Detta måste förevigas.

–Det är lite speciellt, förklarar hon på väg mot dörren. De har ju suttit uppe i snart 40 år.

1970 flyttade Länsarbetsnämnden in i den stora byggnaden på Skolgatan 2 i Halmstad. I år skulle verksamheten ha firat 60-årsjubileum. Men så blir det inte. Vid årsskiftet upphörde länsarbetsnämnderna och Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, att existera som självständiga myndigheter. Visserligen ska man fortsätta att serva förmedlingarna med prognoser, IT-stöd, samordning, uppföljning och information. Men dessa stödfunktioner ingår numera under samma paraply som förmedlingskontoren, i den nya myndigheten Arbetsförmedlingen.

Från och med nu ska förmedlingsarbetet hårdprioriteras. Arbetsförmedlarna ska bli fler, men den nya myndighetens kostym har krympt. Det innebär att stödfunktionerna bantas och stuvas om. Flera tusen anställda får ny chef, ny enhet och kanske också nya arbetsuppgifter. Många av dem har under julledigheten grubblat på vad det nya året kommer att innebära. Beskeden kom på e-post bara några veckor före årsskiftet, och har hittills varit knapphändiga. Få är säkra på vad de ska jobba med framöver.

Återvänt till gamla arbetsplatsen

Årsskiftet har inte lett till någon omedelbar scenförändring på Skolgatan. På anslagstavlan sitter bilderna från personalutflykterna kvar. Intill hänger en löpsedel för interntidningen »2010« som handlar om det pågående förändringsarbetet. Länsarbetsnämndens anställda, ett drygt dussin, har återvänt till sin gamla arbetsplats, trots att den formellt försvann på nyårsafton. Peter Nofors har jobbat här i tio år. En bit in i januari ska han på stormöte i Stockholm för den nya rikstäckande prognos- och statistikenheten. Till dess fortsätter han att jobba som vanligt så gott det går.

–Det där är lite förrädiskt, säger han eftertänksamt. Man säger att man bara går tillbaka till jobbet som vanligt efter nyår. Men det är en enmyndighet, och en kraftig nedskärning. Var kommer den att tas?

Kollegan Ulla Jakobsson har fått veta att hon placerats inom enheten för administration och service, trots att hon mest jobbat med personalfrågor på senare tid. Hon hann knappt läsa klart mejlet innan hon ringde sin nya chef tvärs över landet i Kalmar.

–Jag reagerade direkt för jag tyckte att jag
var felplacerad. Men svaret blev att avvakta fram till utvecklingssamtalet, säger hon utan närmare vetskap om när ett sådant kan bli av. Jag hade hoppats på att få besked lite tidigare
än veckorna innan den nya organisationen
startar, så att man skulle hinna förbereda sig mentalt.

Grovmaskig kartläggning

Kollegan Bodil Persson, med kameran, har hittills haft bättre tur och upplever att hon har hamnat rätt. Arbetslöshetsförsäkringen, ungdomsarbetslöshet och matchning blir även fortsättningsvis hennes arbetsområden. Det sistnämnda är hon särskilt nöjd med.

–För mig är matchning vårt huvuduppdrag. Skulle jag ha valt själv så hade det blivit det.

Få administrativt anställda har haft möjlighet att uttrycka önskemål om framtida inriktning, trots att många hittills har haft blandade arbetsuppgifter. I höstas genomförde arbetsgivaren en kartläggning av arbetsuppgifter inom stödfunktionerna. Tyvärr var den alltför grovmaskig, tycker Björn Apelqvist, sektionsordförande för ST och själv anställd på Länsarbetsnämnden. Dessutom retar det honom att få anställda själva har fått fylla i den viktiga enkäten.

–Man har byggt organisationen uppifrån, och det har varit ett jäkla fokus på chefstillsättningar. Det upplevs lite styvmoderligt.

Att »bli placerad« känns inte värdigt, menar Björn Apelqvist. Han har i ett brev till sin fackliga avdelningsstyrelse efterlyst arbetsgivarens respekt för denna stora grupp anställda som många gånger troget har tjänstgjort i decennier.

–Var tredje person ska bort om vi ska klara budgeten, säger han. Arbetsgivaren har inte lyckats ge grundtrygghet till administratörerna. Så känns det i alla fall ute på fältet. Det finns överlag en risk för att man har underskattat betydelsen av administrativt arbete, för att få en så snäv organisation som möjligt.

Arbetsmarknadsverket har genomgått en rad förändringar de senaste åren. Det har förvisso märkts även i Halland. För några år sedan tvingades Länsarbetsnämnden här att skära ned för att rädda budgeten. 16 personer hamnade i omställning. Sedan dess har man förberett sig för förändringar som man räknat med skulle komma, och försökt få budgeten i balans.

–Vi har trott att vi hade bäddat hyggligt för framtiden, säger Björn Apelqvist.

Ändå var man inte beredd på att det skulle bli så här: nedläggning, och ny myndighet. Men personalen är å andra sidan van vid ommöbleringar, påpekar Peter Nofors.

–Vi är ju ett politiskt instrument, det står aldrig stilla. Och det är inte så att förändringar är dåliga. Men den här osäkerheten är obekväm. Vi på Länsarbetsnämnden är sist i kedjan, vi vet minst. Och det är en helt ny roll som känns ovan, minst sagt.

Tidigare har han och kollegerna på nämnden varit vana att ständigt hålla ett öga på framtiden för förmedlingskontorens räkning. Nu upplever de att någon har tryckt på pausknappen. Det är svårt att planera vårens arbete när man inte längre kan agera som egen myndighet. Ingen vågar tills vidare fatta några större beslut.

–Vårt mandat är ju borta, säger Marie-Louise Henriksson. Man väntar och väntar, men vet inte vad man väntar på. Möjligheten att kunna påverka själv känns minimal.

Det finns också en oro för att vänteläget ska påverka dem längst ut i kedjan – arbetsgivare som letar personal, och arbetssökande i behov av jobb och stöd. Lennart Nilsson har fått
bekymrade kommentarer från samverkanspartners i de olika bransch- och kompetensråd där han medverkar. Han beskriver dagens förändringsprocess som »den största hittills« under hans långa karriär inom verket, trots att det ofta varit snabba ryck.

–Det är tänkt att vi ska få mer kundtid, säger han. Men där kan finnas en oro för att de här förändringarna får andra konsekvenser. Det kan vara en lång period innan det trimmas in.

Ovisshet även på arbetsförmedlingen

Det är inte bara länsarbetsnämndernas personal som berörs av förändringen. Vi tar en kort promenad genom Halmstads centrum, via bron över Nissans vintersvarta vattenspegel och bort till arbetsförmedlingen på Skansgatan. I kundmottagningen står Birgitta Wendel till de arbetssökandes förfogande. Hon skriver in och svarar på frågor när hon inte bemannar jourtelefonen. Det syns att hon trivs där hon vandrar mellan informationsdisk och kundarbetsplatser.

–Står man här får man höra både ris och ros, säger hon. De kan svära och höja rösten, men det tar jag för jag har jobbat här i många år. Folk säger också att de har blivit väl bemötta.

Birgitta Wendel är inte arbetsförmedlare, kundkontakten till trots. I stället ingår hon i stödverksamheten, och är en av dem som har hamnat i kläm i samband med höstens kartläggning av arbetsuppgifter. Birgitta Wendel hade velat markera hur mycket tid hon ägnar åt möten med verksamhetens kunder. I stället blev hon till slut placerad i fältet för posthantering, som hon delvis också har skött.

–Jag kunde inte framföra att jag har mycket kundkontakter, det alternativet fanns inte att fylla i. Och telefonjouren fanns inte med heller. Jag fick till svar att det inte tillhörde administration.

»Personligt brev« – samma till alla

Lena Carlsson ansvarar för förmedlingens kontorsmateriel och maskiner, och försöker hjälpa arbetsförmedlarna med små och stora spörsmål. Hon hade länge väntat på det »personliga brev« som skulle komma.

–Men vi fick ju samma allesammans, säger hon lite syrligt. Vad vi ska göra vet vi inte. Det stod inte. Man vet inte riktigt vad man ska förbereda sig på, trots att förändringsarbetet pågått ett år.

Att flera tusen stabsanställda fortfarande hänger i luften är märkligt, tycker hon.

–Man borde ha tänkt på det här lite tidigare, för det är en sådan viktig bit. Jag går i pension om ett halvår. Men jag tycker ändå att det här är otrevligt och nonchalant mot yrkesgruppen som helhet, för det jobb vi gör klarar man sig inte utan.

Kollegan Kerstin Andersson vill helst i god tid få reda på om hon behöver ställa in sig på några större förändringar. Tills vidare sköter hon som vanligt ekonomi och fakturor, en del diarieföring samt administration kring lönebidrag. Men framtiden är höljd i ovälkommet dunkel, och efter nyår känns det svårare att engagera sig i det dagliga arbetet.

–Det är olustigt att inte veta, säger hon. Det är ju på administrationen man ska spara. Det känns hotfullt. Man vill få besked om sina arbetsuppgifter och var man blir placerad. Jag vill absolut inte flytta eller dagspendla.

På förmedlingen har arbetsuppgifterna vuxit fram genom praxis, konstaterar Kerstin Andersson. När man nu inordnar folk i grova grupperingar riskerar man att missa organisationens komplexitet, befarar hon.

–Då kan man lätt komma fram till att vi inte behöver vara så många.

»Det är mycket som är bra«

Det värsta som kan hända är förstås att bli utan jobb, konstaterar de tre arbetskamraterna. Maivor Andersson har egen erfarenhet av hur ett sådant besked kan kännas. Hon drabbades i den senaste nedskärningen för några år sedan.

–Jag fick gå då. Under omställningsåret fick jag ett annat jobb, som personlig assistent. Men sedan sade de »kom tillbaka, vi behöver dig«.

Att återvända var inget svårt beslut, säger hon. Många trivs här, och vill stanna.

–Jag har jobbat här i 30 år, säger Kerstin
Andersson. Det hade man inte gjort om man hade haft en dålig arbetsgivare. Det är mycket som är bra. Så det är tråkigt att man ska ha den här ovissheten.

Hon hoppas på att det ska funka att ha närmaste chefen i Kalmar, även om hon är lite tveksam. Att komma tillbaka till jobbet efter nyår känns tudelat för alla fyra. Den tidigare chefen finns kvar på förmedlingen, men är inte längre deras. Å andra sidan är de luttrade. Birgitta Wendel slår skrattande ut med händerna:

–Vi har varit med inom verket förr!